"Min son tillhör den gruppen barn som avskyr skolan. Redan i förskolan visade han starkt hur mycket han avskydde att bli lämnad av mig så att jag kunde gå och jobba. När han sen började skolan eskalerade det hela och det var magont och lös i magen, gråt och skrik. Visst hade han en överkänslighet för mjölk som tog en tid att utreda som påverkade hans mage men ångesten han visade varje söndag inför nästa vecka eller varje kväll faktiskt för han visste ju vad som väntade dagen därpå. Jag kämpade med läxor. Han visade noll intresse och blev så arg att pennor och kuddar flög. En läxa som allt som allt skulle ta 30 minuter att göra kunde ta två timmar för oss och då hade jag lockat med godis, förbjudit tv-spel och mobiltelefon. Läxan lämnades in halvfärdig.
Som mamma kände jag en stor maktlöshet, jag kände att jag svek mitt barn samtidigt som skolan stod och hotade med socialen. Min sons första tre år i skolan var hemska för honom och jag ville hålla oss innanför den där formen som vi alla ska gjutas in i för att passa in i samhället. Möten med skolan, möten med soc, föräldrautbildning, heltidsjobb, ständiga bråk hemma för att trycka ner min son i formen. Idag ser jag tillbaka och känner en stor skuld. Jag borde han insett tidigare, jag borde satt ner foten tidigare men inför samhällets normer och lagar känner man sig liten och ensam. Sonen gjorde fullständig revolt i skolan. Bråk, uppkäftig mot lärare, hängde inte med på lektionerna, störde de andra eleverna.
Jag gav upp.
Jag tänkte att sonen och min relation var viktigare än läxor, viktigare än alla bråk på morgnarna. Innerst inne visste jag ju och jag gjorde mina försök för att få till en utredning men den slogs snabbt ner av skolan! "Han behöver bara ha mer närvaro i skolan så blir det bra!" Så var det med det. Jag, en ensamstående mamma, kände mig som världens sämsta!
Herregud, hon får inte ens iväg sonen till skolan! Klart någon pappa finns det ju inte heller! Håller hon honom hemma? Inte undra på att grabben får utbrott på både lärare och klasskamrater med en sån mamma! Sa de så om mig?
Jag började läsa på själv om hur man på bästa sätt handskas med ett barn som troligen har diagnosen ADHD. Det finns mängder med information ute på sociala medier och jag började känna att jag nog inte ska försöka trycka ner min son i den där formen som så många andra är stöpta i. Jag gör vår resa i stället trots att omgivningen tittar snett och har åsikter.
Sonen började fyran och fick en ny klassföreståndare. Den här klassföreståndaren såg min son, hon visste hur hon skulle handskas med honom. Hon blev inte arg på honom när han struttade runt i klassrummet. Hon skällde inte ut honom när han ville dra skämt under lektionen. Hon lät honom vara han!
Där är nyckeln till min sons respekt! Givetvis får han tillsägelser och tillrättavisningar för man kan ju såklart inte bete sig hur som helst och han tar det utan att hon får en elak kommentar tillbaka.
Ständiga köer till BUP
Jag som mamma kunde äntligen kommunicera angående min son och även hon såg det jag hade sett länge, diagnosen. Det var dags att kontakta BUP igen och sen var bollen i rullning. Stora stenar föll från mina axlar, nu ska vi få hjälp! Detta var innan sommarlovet i fyran. BUP meddelade att de kunde ta emot honom troligen i början av nästa år, hade vi tur i december 2024. Absurt! Vi har en pojke som har missat väldigt mycket i skolan och han mår dåligt över all den press han har över sig och hur han har blivit behandlad när han inte har kunnat hjälpa sitt beteende.
Tyvärr vi har kö!
Det blev sommarlov och skolan började igen. I början gick det bra och sonens närvaro i skolan var ganska bra. Jag ringde och låg på BUP och sa att närvaron är bra men den kommer nog inte hålla så länge. Jag fick rätt. Han har fler dagar hemma än i skolan nu. I november blev vi kallade till utredning och det visade med stora neonskyltar som blinkade på ADHD. Fler stenar föll från mina axlar och jag andades ut och tänkte nu! Nu får vi i alla fall pröva mediciner och det blir lättare att förklara sonens beteende när problem uppstår. Jag såg framför mig hur sonens närvaro i skolan ökade, att hans självförakt minskade och att läggdags inte behövde ta två till tre timmar längre. Det är december nu.
Sonen går bara till skolan om de ska göra något särskilt som ishallen eller simhallen. Han kan inte julsångerna de ska sjunga i luciatåget och han ska själv bara vara med på en föreställning, den jag och hans mormor ska gå och titta på. Sammanfattningen som BUP ska skriva ihop till skolan är inte klar och det är kö till läkaren som ska skriva ut medicinen fick jag reda på igår när jag ringde för att se hur vi låg till. Det är ca 9 månaders väntetid till läkaren. Men jag har en pojke här som mår dåligt, som ibland ligger och skriker att han vill dö och som vägrar gå till skolan!
Tyvärr, vi har kö!
Jag vet inte ens vem jag ska vara arg på! Politikerna? BUP?
Det enda jag vet är att min pojke som är en underbar människa på snart 12 år har ADHD, en diagnos som troligen försvårar väldigt mycket för honom. Han kan inte skärpa till sig! Han kan inte hjälpa att det kryper myror i hans lilla kropp, han kan inte vara tyst på lektionerna, han kan inte koncentrera sig. För att klara allt det så behöver han lite extra hjälp men det tar ca 9 månader innan den hjälpen kommer och då har vi redan väntat i 6 månader för att få en utredning. Vad sätter detta för spår i mitt barn? Vilka monster kommer han att få slåss med när han blir äldre?"
"En mamma"