Bilden kommer från en av Djurrättsalliansens granskade fall från Kalmar län.
Vi måste våga ställa den obekväma frågan: Hur många gånger till ska framavlade tamdjur leva och dö under lidande innan vi erkänner att det inte handlar om några få dåliga aktörer – utan om ett helt system byggt på exploatering?
Djurrättsalliansens senaste granskning av tre gårdar i Kalmar län avslöjar nämligen ännu en gång vad som pågår – inte i undantagsfall, utan som en del av det normala i den svenska djurindustrin.
Varför tillåts ickemänskliga djur (”djur” framöver) leva under dessa förhållanden, trots återkommande myndighetskontroller och förelägganden?
*
Svaret är enkelt men obehagligt: För att vi fortfarande ser djur som medel för våra syften – mat, mjölk, profit – snarare än som kännande individer med egna intressen. Vi rättfärdigar att exploatera dem (för mänsklig konsumtion av olika slag) genom vår föreställning om människan som överordnad, som om vårt värde vore större.
Men tänk om det vore du? Tänk om det var din kropp som tvingades stå i smuts och klåda, fastbunden utan möjlighet att ens klia dig? Skulle du fortfarande bara kalla det “brister i tillsyn”?
*
Vi måste sluta blunda. Djurens verklighet, dokumenterad gång på gång, vittnar om ett strukturellt förtryck som sker inom lagens ramar. Det räcker inte att tala om “djurskydd” när hela systemet bygger på att djur föds för att utnyttjas och dödas.
Det är dags att byta perspektiv. Inte från lantbrukarnas – utan från djurens. Deras liv, deras känslor, deras rätt att inte lida måste stå i centrum. Vi uppmanas att “stötta svenskt jordbruk” – men vad innebär det för dem som står på stallgolvet?
Frågan kvarstår: Hur många ”enskilda fall” krävs det innan vi ser sanningen – att djurplågeriet inte är undantaget, utan normen?
Johanna Månsson, djurrättsförespråkare