INSÄNDARE: Brottet som skiljer barn från en förälder

Jag har befunnit mig där. I en relation fylld av olika former av våld och kontroll. Jag tog mig också därifrån. Vad jag däremot lever med varje dag, är konsekvenserna av mitt beslut.  

För en tid sedan dök ett konto upp i mitt Instagramflöde. Det var en mamma som berättade om sitt liv på en anstalt, om sina permissioner och om sina regelbundna träffar med sina barn.

* 

Var tredje vecka, 10 timmar åt gången. Regelbundet och återkommande. Därför att samhället förstår att det är viktigt. Att hon, trots sitt 3 år långa fängelsestraff, ska få träffa sina barn. Både för sin egen skull, men också för barnens bästa. 

Jag har tänkt på det tidigare men nu blev det så tydligt för mig. Jag hade haft mer stöd i att få en regelbunden kontakt med mina barn om jag dömts till ett fängelsestraff. Missförstå mig inte, jag tycker att den delen är oerhört viktig för människor som avtjänar olika former av straff, så länge det är för barnens bästa. Något jag däremot inte kan förstå, är att det snart gått fyra år av mitt liv, och mina barns uppväxt utan att något skett.  

En människa som lämnar något destruktivt bakom sig, och som får ta emot olika former av eftervåld - beter sig inte som samhället förväntar. Det yttrar sig i förtvivlan och frustration, i sorg och kamp. 

* 

Föreställ dig att vara en fungerande förälder när detta får pågå under en längre tid. Förställ dig att behöva möta socialtjänsten - densamma som hjälpte dig att lämna relationen - men som nu istället rycker på axlarna och säger att ”det ligger utanför våra mandat”. 

Jag har landat i ett lugn nu, jag ser klarare på situationen men har också fått acceptera att jag kommer vara den förälder som får slå mig fram. Slå mig fram för att få vara delaktig i mina barns liv.

Vilket brott som begicks? Det stavas skilsmässa. Straffet är inte tidsbestämt. Förmodligen livslångt.  

En mamma som kämpar. I det tysta och utan stöd.