Låt trädgården sköta sig själv uppmanar krönikören Anna Bäckhall.
Vi trädgårdsmästare får ofta höra: “Du som jobbar med det här, du måste ha en helt fantastisk trädgård därhemma!” och då är det lätt att känna en viss inre press och mumla något ursäktande om skomakarens barn, tidsbrist och så vidare.
Den bistra sanningen är att jag inte bor i en vacker park. Jag skulle få skämmas om jag tvingades visa upp den för allmänheten. Det är inte aktuellt med någon öppen trädgård på min adress, vi hoppar över det. Jag har övervägt att sätta en skylt vid vägen: “Jag kan inte stå för det här, ge mig 20 år och återkom sedan”
Jag som jobbar med att formge andras trädgårdar har ritat så många trädgårdar och rabatter genom åren att jag har tappat räkningen. Jag kan vispa ihop en prunkande plantering åt dig med förbundna ögon om du bara ger mig en liten hint om jordmån, antal soltimmar, växtzon och ambitionsnivå. Är det då inte märkligt att min egen trädgård inte är något att visa upp? När jag dessutom är en notorisk perfektionist i grunden.
Jag kan bekänna för er att jag har en stackars schersmin som har stått på fyra andra platser än där den står nu, vi får se om den är där för att stanna eller om jag får ett nytt infall. Jag har grävt fram odlingsland och lagt igen dem igen när jag tröttnat. Öppnat nya rabatter, bytt plats på växter, bytt stil. Jag har gått igenom självförsörjarfasen, vårlöksfasen, präriefasen, snittblomsfasen… Stirrat mig blind på Ulf Nordfjell och Piet Oudolf. Grävt och lagt igen. Gjort en pampig paradrabatt i blå och lila och sen insett att det är ju aprikos som är grejen.
Inte klippa gräset, inte röja sly
Nytt för i år är att jag har gett bort en stor del av min tomt till den främsta trädgårdsmästaren av dem alla: Moder Jord. Jag har helt släppt kontrollen över en rektangel på ca 300 kvadratmeter; inom den ytan får jag inte göra någonting mer än möjligen vattna de få buskar jag redan planterat där som häggmispel, skogsolvon, körsbärsbenved. Inte klippa gräset, inte röja sly. Ingenting. Det ska bli spännande att se vad som händer. Jag tror att vitsipporna kommer vandra in och befolka ytan ganska snabbt och jag tror att det kommer växa hasselbuskar där på sikt, det gör det gärna på den här sidan byvägen har jag sett. Det finns väldigt mycket mandelblomster i gräset där också, jag brukar försöka runda dem med gräsklipparen men nu ska de få fritt spelrum. Jag skulle bli väldigt glad om jag får se gullvivor. Jag kanske ändå får hjälpa det lite på traven…
Tänker man efter så är min trädgård ändå en slags park: en stor lekpark där jag kan roa mig fritt och utan regler, en plats där jag kan experimentera, misslyckas och lyckas, lära mig och ångra mig. Igen och igen. Och det är väl ändå rätt fantastiskt?
Anna Bäckhal, trädgårdsmästare Trädgårdsbolaget