Minns du hur det var förr? När barn lekte ute tills gatlyktorna tändes. När vuxna träffades på torget eller över en kopp kaffe vid köksbordet. Då byggde vi gemenskap.
I dag? Vi har blivit internetets betjänare.
Jag märkte det en kväll när strömmen gick hemma. Det var inte bara vårt hus, utan hela den lilla byn där vi bor. Vi är en familj på sju personer, och vanligtvis sitter vi i varsitt rum fastklistrade vid våra skärmar. Men den kvällen blev allt annorlunda.
Mamma tände ljus. Pappa drog fram kortlekar som legat i en låda i åratal. Min storebror berättade historier från sin barndom. Vi skrattade, vi pratade, vi kände något jag nästan glömt fanns: gemenskap.
Men bara för en stund.
*
Det hade sagts att strömmen skulle vara tillbaka inom en timme. Men när den utlovade timmen hade passerat började allt rämna. Min bror svor högt. Min lillebror, som satt vid sitt spel innan allt dog, blev förbannad: ”Vad ska jag göra nu? Ingenting duger!” Kortlekarna som först kändes charmiga förlorade sin glans. Irritationen kom krypande. Rastlösheten. Känslan av att tiden stod still.
Vi började kritisera allt och alla. Familjen var plötsligt inte värd att lägga tid på. Det enda som dög var internet och det var borta.
I mitt huvud snurrade frågorna: Ska vi sitta kvar här och prata? Ska vi spela kort igen? Nej, fan så tråkigt. Inget kunde ersätta internet. Jag såg hur mamma försökte hålla ihop oss, hålla humöret uppe. Pappa pratade om att vi skulle se det från den ljusa sidan. Men jag såg deras rastlöshet i ögonen, även om de inte ville visa det.
”Ska vi gå ut?” frågade jag. Men gå ut till vad? Ingen annan var ute. Och hur skulle jag nå mina vänner?
Så snabbt strömmen kom tillbaka såg jag leenden på allas läppar. Men lika snabbt försvann vi till våra rum. Till våra skärmar. Kvar satt mamma och pappa ensamma vid köksbordet. Och vi andra? Tillbaka fastklistrade. Som om kvällen av gemenskap aldrig hade hänt.
*
Det var då jag insåg: vi lever mitt i ett krig. Ett krig utan bomber och sirener. Ett krig som långsamt bryter ner oss inifrån. Sirenerna finns i oss, de tjuter när vi slösar bort hela dagar på meningslöst scrollande. Men vi väljer att inte lyssna. Vi tystar dem själva: ”bara en stund till”.
Vi säger att sociala medier för oss närmare varandra. Men i själva verket splittrar de oss. Familjer möts inte trots att de bor under samma tak. Kollegor lär aldrig känna varandra. Tjejer lägger upp bilder för likes men får tillbaka självhat och jämförelser. Självkänslan bryts ner, personligheten suddas ut. Vi blir kopior av varandra.
Och vi gör allt detta gratis. Vi är den största arbetskraften historien någonsin sett. Varje klick, varje sekund vi spenderar, matar vi algoritmerna. Vad kostar det oss? Vår tid, vår mest grundläggande valuta, framför allt vår själ- känslan att vara mänsklig och vår gemenskap.
*
Det är därför jag kallar det internetcancern. En sjukdom som sprider sig tyst, som äter upp vår gemenskap och vår mänsklighet. Det finns inget botemedel. Och värst av allt- vi märker det knappt.
Alla talar om hotet från ett tredje världskrig. Men vad säger att det inte redan är här? Det här är kriget ingen pratar om. Ett krig som inte jämnar städer med marken, utan gör något mycket värre: det utplånar människan inifrån.
Och vad händer med vår samhällsutveckling om vi inte längre klarar oss utan internet? Hur ska framtiden byggas om den generation som skulle vara grundstenen redan är förlorad i beroendet?
Kanske är det så här robotarna tog över. Inte som maskiner av metall utan som vi. Robotar av kött och blod, programmerade av internet, styrda av algoritmer, avskärmade från varandra.
Vi tror att vi har kontroll. Men i själva verket är det internet som styr oss. Och kanske, bara kanske, blir vi människor igen först den dag vi inte längre kan logga in.
Haneen Imadedin
Student i samhällsvetenskap