Annons:

Linnéas lördagskrönika: "Jag får låna en bit av världen"

Det är september. Hösten kommer. Mörkret kommer. Vinter kommer. Jag går runt och tänker att världen bara är skit och kärnkraft och dyra abonnemang på ljudboks-appar. Och så plötsligt kommer jag på det; BIBLIOTEKET. Biblioteket FINNS!

Annons:

Jag blir knockad varenda gång jag inser det, bara att det finns. Bibblan. Att det, på fullaste allvar, alltså EXISTERAR ett ställe dit man, jag, kan gå och låna i princip VILKEN BOK JAG VILL helt GRATIS! Ursäkta att jag går loss på Caps lock här men det är tamejtusan bland det finaste vi har. Biblioteket – får rysningar av bara ordet! Bibblan – så enkelt och storslaget.

 

 *

 

Jag var där häromsistens, ska försöka få till någon slags rutin att gå dit en gång i veckan med barnen så att de ska få med sig vilket gyllene ställe det är redan från barndomen, och frågade efter ”Ingen rövare finns i skogen” som min yngsta har frågat efter om och om igen. Den fanns – men var utlånad för tillfället. ”Men vi har den som ljudbok”, sa bibliotekarien (bibliotekarie förresten - också ett makalöst vackert ord) och räckte över en liten flyer med info om bibliotekets ljudboks-app. Jag kollar upp det, och känner mig genast som en idiot. Här går jag omkring och betalar dyra pengar varje månad för ett abonnemang på en ljudboks-tjänst när det finns en GRATIS! Ja, jag är snål och ekonomisk men det är också det VACKRA i det. Det fenomenala folkhemsskimrande och spektakulära! Jag raderar genast min dyra ljudboks-app och laddar ned bibliotekets, lånar hem en stark bok jag redan läst en gång; Alex Schulmans ”Bränn alla mina brev”. (Har du inte tid att gå och skaffa den? Ingen fara – du kan bara ladda ned bibliotekets ljudboks-app GRATIS! Aaaaah, kan inte sluta hylla detta fenomen.)

 

Sedan ger vi oss ut i landskapet av ord, jag och barnen. Ljudboks-appar i all ära, men riktiga böcker. Wow. Jag försöker förklara för min 6(snart7)-åring att det är bland det bästa hon kommer att lära sig, det här med att läsa. Hon tragglar och ljudar och tycker inte att det är jättekul, än, och jag förstår att mina ord är en orden från en vuxenperson som inte fattar, men jag försöker ändå. Försöker förklara för henne att språket är vår främsta uppfinning och att orden kan bli hennes följeslagare, hennes vapen, hennes vän, hennes sällskap och tröst. När vi strosar runt bland hyllorna frågar barnen ”Får man låna vilken man vill? Hur många får man låna? Får man låna hur många man vill?” och när jag svarar ”ja” och lyser deras ögon. 

 

*

 

Själv lånade jag med mig ”Bön för Tjernobyl” av Svetlana Aleksijevitj. Jag har läst två kapitel och gråtit lika många gånger. Jag slås till marken, igen, av det som hände och händer. Men blir också berörd av att ALLA kan få läsa den här boken. Alla kan låna med sig en bit av världen hem. Sedan lämna tillbaks den. Finns det något vackrare?

 

Det skulle vara simhallen och kollektivtrafiken då. Alla de här platserna där man får bli ett gäng med främlingar. De här platserna som är våra, tillsammans. Jag tar dem för givet alldeles för ofta. Ser på bibliotekets öppettider och oroar mig för att de ska krympa. De får inte krympa. Bibblan är ju porten till världen – hela världen – och jag och mina barn får låna med oss en bit av den hem. Två bitar – hur många bitar vi vill. 

Vackrare än så blir det inte. 

Annons:

Linnéa Nestor

linnea.b.nestor@gmail.com

Annons:

Annons:

Annons:

Kommentera

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt