Jag krånglar med att få med mig allt. För, ser ni, jag packat alla mina grejer i ryggsäckar och tygpåsar. Jag hade kunnat packa i min makes smarta rullväska, men NEJDÅ. Det finns ett motstånd i mig - jag tänker minsann inte bli vuxen, det blir inga rullväskor här inte. Jag tänker inte trilla i den stora mörka avgrunden. Det gigantiska tomrummet jag kallar ”vuxengropen” som slukar lust, glöd och alla former av alternativt tänkande.
*
Vänta nu, vad håller jag på med? Och varifrån kommer den här bilden av vuxenlivet?
Jag vill vara Pippi Långstrump, men saknar hennes råstyrka. Jag har bara en liten, liten uppnosighet som jag inte ens vågar stå för hela vägen. Jag rättar mig i ledet, skaffar bank-ID, känner stress över vår vildvuxna trädgård, och använder ord som ”processer” och ”inramning”. Men packa i rullväska - där går min gräns.
Jag sätter krokben för mig själv. För vem fan bryr sig om hur jag packar mina grejer inför en weekend? Folk bryr sig väl inte om huruvida jag får ryggsmärtor för att det är komplett omöjligt att bära mina sju väskor och påsar på ett ergonomiskt sätt? Precis, och det är därför jag väljer just den här arenan. Här kan jag bete mig hur sjutton jag vill utan att någon bryr sig. Men, bryr sig folk om det andra då? Bryr de sig om högklackat och fast jobb och inkomst och pensionssparande? Ärligt talat skiter väl folk i allmänhet TOTALT i hur jag ÖVERHUVUDTAGET lever mitt liv.
*
Så, vad är det jag är så rädd för? Att tappa fattningen? Att bara sköljas över av räkningar och Aktuellt och Rapport och budgetreduktion och högskolepoäng och en känsla av ”för-död”. Att dö innan jag ska dö. Att det lilla barnet i mig, som fortfarande är 97% av det som är jag, ska tyna bort. Ja. Jag är rädd att vuxengropen ska sluka allt det man bara fick göra när man var 5, 12, 23; dricka saft istället för kaffe, spela tv-spel en hel dag och tågluffa genom Europa. Jag är rädd att allt det ska försvinna och att jag istället måste läsa ”SvD Näringsliv” hela dagarna.
Jag är så rädd för vuxengropen att jag skyr rullväskor som pesten. Helt i onödan. Men ibland är det just den lilla påminnelsen som behövs för att inte för-dö. Det som håller mig vid liv. Som om mina sju väskor och påsar viskar till mig:
”Det är bara hitte-på. Du gör som du vill.”
Jag gör som jag vill. Jag tänker inte dö någon för-död. Det blir inga rullväskor för mig, och hör sen.