Om jag är på det humöret kan jag gott och väl bara fläka ut mig och mitt känsloliv på ganska kort varsel. När jag var liten ville jag vara den där tysta och mystiska tjejen i hörnet - hon som särskilt de killar jag var kär i blev nyfikna på - men nej. Det var bara att ge upp. Jag är ingen svag trollbindande melodislinga från en speldosa, snarare en megafon.
Numera har jag omfamnat detta faktum. Jag har till och med skaffat mig en strategi för att veta vilka jag vill umgås med och inte. Om man hårddrar den, vilket är kul att göra, brukar jag säga att ”kan vi inte prata om tabubelagda ämnen är det ingenting för mig”. Man måste kunna prata om även våra största tabun - det är då det blir spännande samtal! Hejdå väder och vind och ”Är det här ek-golv?”. Hejdå ”brukar ni såpa eller olja altanen?”
Hej LIVET!
*
Detta är, som sagt, om man hårddrar det. Jag försöker ”göra mig lite rolig”. Försöker ”skapa reaktion”. Men oavsett - det är en kul tanke. Så var jag häromdagen i ett tryggt sällskap och vi pratade om just min inställning till samtal och nära relationer. När kvällen är slut säger vi hejdå och ropar ”*******!” till varandra, apropå min maxade livsfilosofi. Dagen efter denna träff skickar jag ett meddelande till en vän, hon svarar, jag svarar tillbaks igen och avslutar meddelandet med “Ps.*******”.
Kul. Fyndigt. Piggar upp!
Vad jag INTE noterat är att hon inte skickade sitt svar på mitt första meddelande i vår privata chatt - utan i en av de största chattgrupper jag är med i. Där även min före detta chef och några än så länge ytliga bekantskaper ingår. Jag har alltså skrivit “Ps.*******” till halva stan. TOPPEN!
Jag försöker rädda upp det genom att skriva ”Haha, eh, det förra meddelandet hamnade alltså i fel grupp”. Det blir inte bättre av att jag nu förklarat för halva stan att jag bevisligen har en annan chattgrupp som har något slags *******-tema. Det är i dessa stunder man noterar lite extra att man bor i en stad där det är, i princip, omöjligt att vara anonym. Kanske är och förblir mitt smeknamn från och med nu i detta lilla samhälle ”Ps.*******”. På mitt förra jobb blev jag kallad Corona-Linnéa, eftersom att jag började strax innan pandemins utbrott. Jag har nu avancerat från Corona-Linnéa till *******-Linnéa. JAMEN VA BRA!
*
Men - jag ser det från den ljusa sidan. Min nuvarande chef och barnens rektor vet i alla fall ingenting om detta och det är ju inte som att någon kommer skriva om det i lokaltidningen eller så.