Sen går åren, och vi tappar magstödet. När vi blir äldre, större, självmedvetna. Glömmer bort det. Vi ägnar all tid åt att passa in och hitta rätt. Så börjar vi kanske sjunga som vuxna, kanske i kör, och upptäcker att vi behöver jobba med magstödet för att inte slita ut rösten. Vi behöver hitta tillbaka, till det vi som bebisar redan kunde utan och innan. Precis som vi behöver hitta tillbaka till lusten att lära, kroppen, och att vara oss själva.
*
Jag betraktar min 4-åring. Hon har börjat nosa på det här med självmedvetenhet. Springer iväg när vi sjunger ”ja må du leva” på hennes födelsedag. För hon inser att alla tittar, att hon nu står på en scen, i centrum. Strålkastarna är riktade mot henne. Men allra oftast har hon inte den där självmedvetenheten. Allra oftast är hon bara sig själv. Hon skrattar högt och ljudligt, hon har aldrig funderat över hur mycket eller lite hon äter och hur hennes kropp förändras eller inte förändras till följd av det, hon tycker om att lära sig nya saker och det finns ännu inga kursplaner i hennes värld - hon styrs helt och hållet av lusten. Hon vill lära sig. Det är spännande. Hon ritar teckningar av hästar och regnbågar och berg och hennes pappa som jobbar just med att rita önskar att han kunde rita som hon. Lika naket och ärligt. Det kunde han en gång, men sen glömde han, och därefter har han ägnat år åt att hitta tillbaka.
*
Tänk så mycket de kan, barnen, som vi sedan lägger decennier på att hitta tillbaka till. Ibland hela livet. Är det inte ironiskt? Så mycket vi vet, redan från början. Vi föds som kroppspositiva människor med magstödsröst som följer vår lust, som vet precis vad vi vill.
De “lever i nuet” också. Häromdagen frågade jag mina barn vad de ville göra om de fick välja vad de ville i hela världen. Jag väntade mig ett svar som kanske “åka på världsturné med mitt rockband”, “publicera en bok” eller “bli astronaut”. Deras svar var: Bada. Äta tårta. Jag har skrivit om hur en av de bästa tankarna som finns är “Jag är en räv”, och att man kan använda den för att landa här och nu. Vad hade en räv tänkt? På hur mossan känns, på om den är hungrig, på hur vinden doftar? Men jag kan ju lika gärna tänka “Jag är en fyraåring”. Hon lever nu. Inte sen, inte förr. Nu. Och hon behöver inte gå nån meditationskurs på en herrgård vid vattnet för att lära sig det.
Hon kan det redan.
Först är vi barn, sedan blir vi stora, och ägnar hela livet till att hitta tillbaka till allt det där vi redan kunde. Att gå i barndom igen.