Jag ska bara tömma diskmaskinen.
Jag ska bara plocka undan efter middagen.
Jag ska bara bygga en altan.
Jag ska bara tapetsera om sovrummet.
Jag ska bara skriva en bok.
Jag ska bara klara småbarnsåren.
Jag ska bara hitta rätt yrke.
Sen.
Sen kan livet börja!
Förutom att det har ju redan börjat. Vi är mitt i det. Vi är redan framme. Jag är redan framme.
*
Det är lätt att hamna i den där hetsen. Om jag bara ändrar på det, om jag bara gör klart det, om jag bara tar mig dit, DÅ kan jag slappna av och vara lycklig och nöjd och tillfreds och värdig som människa. Men det är ju inte så. Där borta finns något annat, därifrån fortsätter stigen med nya brister och skavanker. Skavankerna som är livet. Hjälp vad pretto, men hundra procent sant.
*
Har ni hört den om pojken och Gud? Pojken som var barn och inget hellre önskade sig än att bli vuxen så att han äntligen fick bestämma själv. Gud uppfyllde hans önskan, men när han var vuxen tyckte han att det var för jäktigt med karriär och familjeliv, så han önskade att bli pensionär. Gud uppfyllde hans önskan, men när han var pensionär tyckte han att hans krämpor var jobbiga och hans krafter för små. Han önskade att bli barn igen, och var så tillbaka där han började.
Sommaren slukar oss och vi springer ikapp med den och allt som ska hinnas med. Grejar och fipplar och bokar och planerar. Tror att det finns en mållinje. Utan att inse att det är den vi står på, varenda dag. Utan att inse
att vi redan är framme.