Jag minns ljudet av modemet. Ni vet, ljudet av dåtidens internet. Vi hade en gemensam stationär familjedator, och jag hade en hotmail. En kvart om dagen fick man använda internet var det bestämt. (Det var ju snordyrt.) Och jag minns pirret och hur jag älskade att logga in och se att det fanns olästa mejl från Krille eller Daniel eller Emelie. Dopaminpåslag.
Det började tidigare än så egentligen. Jag har alltid gillat det skrivna ordet med avsändare. Brev, lappar, meddelanden. Jag hade brevkompisar som barn, och under högstadiets franskalektioner togs största fokuset upp av att skriva och smuggla lappar oss elever emellan. Kodord och internskämt och flirtar och ”ska du på festen på fredag?”.
Så när sms kom var jag inte sen på att älska de fyra signalerna från min 3310, livets första mobiltelefon. Pip-pip, pip-pip. Oläst sms. Och sen Lunarstorm, Helgon, Facebook, och Instagram.
*
Och nu sitter man här med en beroendeproblematik som vilken tjackpundare som helst. Som internets största knarkare. Händerna är oroliga och jag pillar i fickan och plockar upp mobilen stup i kvarten. Stup i minuten. Kolla Instagram. Kolla Facebook. Kolla Messenger. Kolla mejlen. Kolla jobb-mejlen. Kolla nån extra-mejl till en förening man är med i. Kolla Instagram igen. Kolla vad den där deltagaren från förra årets ”Gift vid första ögonkastet” gör nuförtiden. Kolla om min lärare från lågstadiet finns på Instagram. Kolla om nån kristen influencer i USA har fött sitt nionde barn än. Och så scrolla, scrolla, scrolla.
Jag hade kunnat hålla på med detta livet ut. I varje kö, i varje lucka, i varje väntan. Scrolla ned, scrolla ned, leta, leta vidare, och aldrig hitta det jag söker. Vad det nu har varit. Det som jag utan resultat letat efter i nästan två decennier.
Det blir lätt en diskussion huruvida sociala medier är ”bra” eller ”dåligt”. Men det är väl som med alkohol? Finns bra, finns dåligt. Kul och tråkigt. Ljust och mörkt. Jag kan inte hantera det, så enkelt är det. Jag kan inte hantera att ha full tillgång till sociala medier i min ficka, hela tiden varje dag. Det är bara att inse.
*
Men wow, vad svårt det var att radera de där apparna. Det tog sin tid. Men så funkar ju vi människor. Skräcken att förlora något. FOMO:n! Först var jag tvungen att glömma mobilen på en buss och en vecka gick utan Instagram på fickan. Jag kunde andas på ett nytt sätt. Så fick jag tillbaks mobilen, och det börjar igen, trots min stora insikt. En tid efteråt inför jag skärmtid och tidsgräns på apparna. Efter tre dagar trycker jag ”Ignorera gräns idag” utan att tveka, på rutin.
Men nu känner jag att jag är redo. Nu är jag fasiken less på lappar och meddelanden och konstanta tjuvkikar in i andras liv. Nu vill jag ha luft. Är jag klar nu? Det känns så. I två veckor har jag avstått, och abstinensen har börjat klinga av. Min värld är friskare. Ingenting som ständigt knackar på axeln, pockar på min uppmärksamhet. Lättnaden och frihetskänslan är större och starkare än sorgen över all tid som gått förlorad. Sorgen över att inte ha tagit det här självklara steget tidigare. Men det är klart att risken för återfall ständigt kommer finnas där. Som för vilken junkie som helst.
Mer om mitt tillfrisknande kommer framöver. Önska mig lycka till!