Nummer 1: Böckerna
Ett skönt litet beroende som jag nu utvecklat är att läsa böcker. Bokberoendet är mycket enklare än sociala medier-beroendet för det är inte lika starkt. Antagligen för att jag inte alltid har boken i fickan. Jag har länge tänkt att jag vill läsa, men inte längre kan. Jag tappar intresset eller somnar. Men det visade sig att det inte var något annat än Instagram och Facebook som störde mig. Jag kan visst läsa. Min metod är att inte rygga för sånt jag redan sett på film eller vad jag tänker anses vara ”fulkultur”. Ibland är det skönt att veta hur det ska gå, och då får det vara så. Jag börjar här så får vi se var resan tar mig.
Nummer 2: Stressminskning
Även om jag känner ett nalkande beroende vad gäller läsandet så är det inte i närheten av mitt gamla beroende. Jag behöver inte läsa böcker vid varje ledig stund. I varje kö eller i varje väntan. Tidigare blev jag stressad så fort det var en minut över och jag behövde ”fylla” den minuten med något. Skicka ett mejl. Skriva en ”att göra”-lista. Eller kolla instagram. Men inte nu längre. Numera kan jag upptäcka att om jag befinner mig i en kö kan jag bara stå och glo, i lugn och ro. Inget bultande absintenshjärta. Jag behöver inte längre konstant yttre stimulans.
Nummer 3: Jämförelsens era är över
Wow vad det är skönt att inte tjuvkika in i varenda vardagsrum hos 3000 människor som jag antingen älskar, känner, är bekant med eller knappt vet vilka de är. Istället ser jag vad jag har mitt framför mig. Barnens legobygge. Ett teatermanus. Gitarren. En urplockad diskmaskin, åh så vacker den är! Himlen i rosa. Det har tidigare funnits en ridå mellan mig och allt det där. En ridå med lyckliga bilder från hela världen. En ridå med alternativ, tänk om jag skulle haft det så istället för det jag nu har? Tänk om det kunde varit bättre? Nej. Det här är mitt. Och just därför bäst.
Nummer 4: Posttraumatisk stress
Jag trodde det skulle bli svårt för mig att låta bli att ladda ned apparna igen. Men det verkar som att jag hade nått något slags tak. Som att bägaren fyllts till kanten. Jag är klar nu. Jag känner noll längtan efter att scrolla ned och ned och ned och ned. Jag upptäcker hur jag mår illa när jag ser en kompis ta en bild på en tågskylt med sina kalla händer och skriva ”Påväg hem nu” och ladda upp i stories. Jag kan inte med det, och får som en dust av den gamla stressen som sveper över mig. Och det är så skönt, så skönt att jag slipper. Och att jag känner noll behov av att berätta för någon via sociala medier vad jag själv gör just nu.
Jag skulle kunna gräma mig över att jag inte gjort detta tidigare, men det gör jag inte. Istället njuter jag bara. Nyfrälst och predikande.