De tornar upp sig runtomkring mig. Ålderskriserna. Någon sa att hon trodde att 40 var den allra värsta. Och ja kanske. Den känns overklig. Det blir tydligt att livet inte är någonting som kommer sen, utan någonting som händer nu. Det gäller att träna upp sin acceptans maximalt. Tiden, livet, timglaset.
*
Ett barn på jobbet frågar mig hur man visste vilket år det var på stenåldern.
“Man visste inte vilket år det var, för det var ingen som hade uppfunnit tiden”, svarar jag, och känner med ens hur den tanken är revolutionerande. Ja, vad vet jag om hur man såg på tid på stenåldern, det har väl inte jag någon aning om, men att de inte hade samma klockvisare och almanackor som vi har kan vi väl i alla fall vara säkra på.
Hade folk överhuvudtaget någon aning om hur gamla de var? Barn, vuxen, gammal. Ja, men exakta siffror? Den är 37 och den är 40, den är 29 och den är 53. Nej väl? Jag vill tro att man bara levde. Kände hur stark kroppen var, och var mycket väl medvetna om att det inte finns en given tid för ett liv. En siffra som säger… vad? Den säger hur länge jag har levat, inte hur länge till jag ska leva. Den säger hur länge jag har levat, inte hur min kropp mår. Den säger hur länge jag har levat, inte hur jag ska leva mitt liv framåt.
Att slåss mot klockan till vardags, och mot åren i det existentiella, tar så mycket kraft och fokus. Tanken på att leva “i en tid utan tid” känns som en omöjlighet, trots att det är så vi levt i årtusenden. Morgon, dag, kväll. Men inte minuter, sekunder.
*
Jag fattar. Det här är ju bara ännu ett tecken på ålderskris, att jag skriver den här texten. Men när jag pratar med vänner om krisen och vi leker med tanken att vi skulle vara fria från siffrorna och bara leva i den kropp vi lever i, leva i det nu vi lever i, släpper allt. Då känns plötsligt allt möjligt. Det finns inget sorgligt kvar. Det är siffrorna som ställer till det.
Så vad är ålder? Bara en siffra. Helt ärligt. Borde vi inte bara sluta räkna? (Snälla?)