Jag kan tycka att det snarare låter överdrivet när man pratar om den sortens skam som är kopplad till kvinnlig sexualitet. Till min sexualitet. Det är så starkt, låter så förlegat. Skam. SKAM. Som den långa scenen i tv-serien Game of thrones när drottning Cersei knuffas nedför stentrapporna. När de ringer i klockorna, när folket spottar på henne och skriker ”Shame! Shame!”
Det är inte jag. Jag har aldrig varit henne. Aldrig torkat bort sådana spottloskor. Aldrig känt skam för min lust.
Skam hör inte ihop med mig.
*
Med min första kille la jag pärlplattor. Jag har för mig att vi hoppade i sängen nån gång också. Alltså, inte ”hoppade i säng”, utan hoppade i sängen. Studsmattehopp. Rätt sida om linjen. Fjärilar i magen och sockiplast på strumporna.
Med min andra kille pussades jag. Dansade tryckare och höll nära. Kysstes. Med tunga. Alltså, VI HÅNGLADE. Fortfarande rätt sida om linjen. Fjärilar i magen och Celine Dion på högsta volym.
Med min tredje kille gjorde jag DET. Vi låg med varandra. Fjärilar i magen, absolut. Men också någonting annat. För jag minns en tydlig känsla, varje gång vi gjorde någonting som närmade sig linjen. Det där diffusa strecket som andra ritat upp. Som generation efter generation skapat, när de skickat vidare den vita kritan och dragit sitt strå till stacken, ritat sin del av skam-linjen. Och kritan tar slut, fingrarna skrapas i asfalten, blod blandas med den vita avgränsningen. Då plockar men upp en ny krita och fortsätter. För det finns alltid flera kritor. Alltid nya generationer som ska hålla den vit.
Med min tredje kille minns jag att jag, istället för att tänka ”gillar jag det här?” tänkte ”borde jag gilla det här?” och ”kommer han berätta om det här för sina kompisar?”
BORDE jag gilla det här. Kommer HAN berätta om det här FÖR SINA KOMPISAR. Jag var så förlamad av den känslan att jag inte ens kunde höra min egen kropp när den pratade. Så den tystnade.
*
Inga stentrappor, ingen som ringer i en klocka och ropar ”SHAME!”, men pilar uppritade på skolgårdar. Inga knuffar, men en lätt hand på ryggen, en förmaning om vilket håll som är rätt. Kanske framförallt vilket håll som är fel. Inga spottloskor, men ett skratt, en blick, en vissling från hans kompisar.
Och så föds den där, i skolkorridorerna.
Skammen.
Så föds den, och ingen av oss vill ha den, men vår blir den.
Vår skam. Min skam.