Annons:

Linnéas Lördagskrönika: Jakten på mentala likes

Vi hade haft möte om disken. ”Bananflugorna har ju rena julafton” hade lokalvårdaren skrivit på en lapp som satt upptejpad på dörren till köket på internatet där jag bodde under mitt folkhögskoleår, och jag som var med i något slags elevråd styrde upp ett möte där vi skulle diskutera städrutiner. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur det kunde bli så mycket disk – alla sa ju att de diskade efter sig? 

Annons:

Själv var jag oerhört ordentlig och i de fall jag inte hann diska bar jag med mig den odiskade tallriken till mitt rum och ställde på byrån. Allt för att inte vara i vägen, allt för att bli omtyckt.

Senare på dagen, efter att inte ha blivit alls klokare av mötet, la trumpet-Johanna en syrlig kommentar om mig. Jag minns inte vad det handlade om. Kanske präktigheten i att ha ett disk-möte, kanske någonting om att jag pratade högljutt. Jag minns däremot att jag tog åt mig. Funderade och vred på orsaken till att hon inte gillade mig. Om jag gjort något fel, om det blivit något missförstånd. Diskuterade med mina vänner. Varför? Varför? Varför gillade hon mig inte?

*

”Man kan inte bli älskad av alla”, sa han plötsligt. Rakt och ärligt. Jag blev nästan chockad. Tagen på sängen. Och min första tanke var: ”Det kan man väl?”

Men nej. Det kan man inte. Och det behöver man inte. 

Jag glömmer bort det om och om igen. Särskilt nu, när vi flyttat till en ny (nygammal för mig) stad, och startat upp ett nytt liv med nya jobb och nya bekantskaper och nya grannar. Jag ängslas stup i kvarten över om någonting jag sa kan ha misstolkats, om jag gjorde rätt i den och den situationen, om någon ogillar mig i hemlighet.

Tycker jag att någon verkar vara lite arg på mig blir jag alldeles nedslagen. Det är den känslan jag fruktar mest av alla; när någon är arg på mig. Särskilt när jag inte riktigt vet varför, eller hur jag kan rätta till det. Jag kan få orimligt mycket ångest av att ha skrattat på fel ställe och jag kan överanalysera tonen i ett ”hej” oproportionerligt länge.

*

Och så hörde jag hans röst häromdagen; ”Man kan inte bli älskad av alla.”

Och man BEHÖVER inte bli älskad av alla. Jag tycker att det är en rätt bra livsguide i livet, viljan att bli omtyckt, men ibland går det lite överstyr. Jakten på mentala likes. Och i kombo med att jag kom ihåg det där rådet råkade jag också ha en pissdag där allt kändes skit. Först på det där mörka, tunga sättet. Men sedan på det där skit-samma-sättet. Det där sättet där man kan vila i det tunga. ”Allt är piss, och nu tänker jag bara embracea det” typ. Och jag slutar jaga 100 procent glädje. 100 procent like-tummar. 

När jag var på en Galentines day-middag för några år sedan (nej, inte Valentines day, GALentines day – den finns!) la alla gäster lappar i en skål där man skulle skriva kloka råd. Någon skrev: ”Visa inte mer än 80 procent av din kapacitet för din chef. Hen kommer tro att detta är ditt max och tycka du är grym som du är!”

Lite så kan det väl få vara generellt i livet. Jag behöver inte bli älskad av alla. (Men helst 80 procent i alla fall.)

Annons:

Linnéa Nestor

linnea.b.nestor@gmail.com

Annons:

Annons:

Annons:

Kommentera

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Kalmar. Genom att använda Dagens Kalmar tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta