Annons:

LINNÉAS LÖRDAGSKRÖNIKA: De kommer inte vara skyldig mig någonting

”Varför skaffar man barn?”
Det är julikväll och vi har förtroliga samtal i stugan. Min vän sedan tio, snart femton, år, frågar.

Annons:

Jag har inget rakt svar - jag behövde aldrig bestämma mig. Det… bara blev, liksom. En dag hade hon börjat gro i min mage, oplanerat och plötsligt. (Nej alltså ingen jungfrubefruktning, jag vet hur det går till, men det var ÄNDÅ oväntat.) 

Där inuti låg det som skulle bli hon. Ungen, som nu är 6, snart 7. Det var en himla kris på den tiden, jag var tvungen att lägga mig under täcket i raggsockor och sträcktitta på Sommartorpet på Öppet Arkiv för att hålla ångesten borta. För jag visste ju, att det här kan jag inte smita från. Nu måste jag välja. Det här är på riktigt.

 

Då var det hemskt. En tickande bomb, och jag visste varken ut eller in. Men nu efteråt – jösses så skönt att jag aldrig riktigt behövde ta reda på varför man skaffar barn. Om jag ville ha barn. Att det bara blev. Livet svängde, vi följde med.

 

*

 

Jag funderar över det, varför man skaffar barn. Varför somliga av oss gör det. Om vi kommer fram till att vi vill, om det visar sig att det går. Varför man väljer att ta jobb på en dygnet-runt-jour. Alltid nåbar – alltid redo. 

Någonstans hörde jag att det handlar om rädslan att bli ensam på ålderns höst. Att ingen ska hälsa på och ta hand om en. Om man funderar över det en sekund – är det rimligt? Dels är det väl inte omöjligt att man hälsas på av andra än barn och barnbarn, relationer går att bygga utan blodsband. Starka, solida. Ömsesidiga.

Och dels är det väl en ganska stor förväntan, och skuld, att lägga på sina barn? "Du valde inte att födas – det valde jag åt dig – och nu ska du betala tillbaka för allt jag gjort för dig.” Tolka mig rätt, det är såklart varje förälders och barns önskan att ha en fungerande relation till varandra. Att man vill se den andra lycklig och ta hand om varandra livet igenom, men den här skulden har jag svårt att acceptera. Jag tycker den är orimlig. 

 

*

 

Så, när min vän frågar varför man skaffar barn blir mitt svar att det är värt det - nu. Att det måste vara värt det nu. Det jag får av barnen varje dag, att jag får höra min treåring säga ”Är din snippa platt mamma? Min är rund” och att jag får vara med när min sexåring upptäcker livets stora känslor, väger – redan nu - upp för allt jobb. Nej, jag får inte många lugna stunder. Ja, ofta tappar jag tålamodet totalt och tänker att ”JAG TÄNKER INTE TORKA DET HÄR BORDET EN GÅNG TILL!”. Men. För mig är det värt det. Nu, genast, här, är det värt det. 

 

Och jag kan inte komma till dem och kräva ut skulden sen – även om jag skulle vilja.

För skulden är redan betald. Med råge.

Annons:

Linnéa Nestor

linnea.b.nestor@gmail.com

Annons:

Annons:

Annons:

Kommentera

LEDIGA JOBB

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt

Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Kalmar. Genom att använda Dagens Kalmar tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta