Ibland kan jag känna mig djupt avundsjuk på den som är religiös och har en stark övertygelse att det är Guds vilja när saker händer. De som känner trygghet och tillit, oavsett vad som sker. Jag skulle vilja känna så. De senaste åren har jag känt en del oro för att dåliga saker ska hända, sjukdomar och olyckor, troligen för att jag hört om så mycket sådant i min yrkesroll, men även privat.
Den oro jag känt ett tag förvärrades möjligen i samband med att familjens högt älskade katt, den vackra svarta Vera med fluffiga ekorrsvansen, förolyckades en vacker morgon i maj. Hon hade sprungit ut framför en bil på stora vägen. Ena sekunden var hon högst levande, nästa sekund död. Vi var förkrossade. Jag vet inte hur många gånger jag klandrat mig själv för att jag släppte ut henne den där morgonen.
*
En tid efter, också i maj, skedde en hemsk olycka med en familjefar boende i samhället där jag bor. Mannen med det vänliga ansiktet, han som brukade åka med samma tåg på mornarna, hade körts ihjäl av en rattfyllerist. En man i sina bästa år som borde ha fått många lyckliga år med sin familj rycktes bort på det mest brutala sätt och jag kan inte föreställa mig smärtan och saknaden de nära och kära måste känna. Något sådant ska bara inte få hända, men hände ändå. Oåterkalleligt.
De senaste åren vet jag flera i närheten som hastigt förlorat sina närstående i plötslig sjukdom, självmord eller olyckor. Sådant som inte gått att förutse. Nästan dagligen kan man också läsa om olyckor där människor dött eller skadats allvarligt. Det är ungdomar som kört ihjäl sig, påkörda cyklister och fotgängare, arbetsplatsolyckor och allt möjligt.
*
Senast förra helgen blev jag själv påmind om hur dumt, onödigt och snabbt en olycka kan ske. För första gången på mina dryga trettio år som bilförare var jag med om en bilkrock. Inget allvarligt, inga personskador, men ändå. Hade det skett i högre hastighet hade det kunnat gå riktigt illa, och den tanken skrämmer. Som förälder till bilburna ungdomar, som själva kör eller åker med sina kompisar, känns det ganska oroligt att fundera över alla faror och risker. Jag har tyvärr blivit den nojiga mamman som har svårt att koppla av och sova innan alla är hemma igen.
Ovanpå detta finns det sjukdom i min närhet, några som jag oroar mig mycket för. Jag vet att det är många som har det mycket värre än jag i det avseendet, och jag känner med er. Jag hoppas att ni alla kan vara öppna med er oro och att ni har någon att prata med, för det är viktigt. Att endast bära orostankarna inom sig är inte bra. Tar oron över livet fullständigt kan det vara nödvändigt att söka hjälp.
*
De flesta av oss kommer förr eller senare behöva hantera både sjukdom, olyckor och död, det är tyvärr en del av livet och man måste lära sig att förhålla sig till det. Även om jag inte är religiöst troende så har jag ändå en stark tro på att livet ska fortsätta bära med sig glädjeämnen, som det gäller att ta vara på. Ta ingenting för givet men kom också ihåg att glädjas åt allt du har, stort som smått. Ha tilltro till att livet kommer att fortsätta överraska dig även med bra saker.
Inte bara olyckor kan komma plötsligt och oväntat, utan också goda ting. Glöm inte det.
Magdalena Lidestam
Fotnot: Magdalena Lidestam bor i Överum, är fyrabarnsmor och folkhälsovetare. Hon jobbar idag på Arbetsförmedlingen i Västervik som arbetsförmedlare, främst inom arbetslivsinriktad rehabilitering. Hon har tidigare varit politiskt aktiv för Moderaterna i Västervik och är numera distriktsordförande för Medborgerlig Samling i Kalmar län. Magadalena Lidestam har ett stort intresse för samhällsfrågor och skriver en krönika i månaden för vår tidning. Åsikterna som framförs är skribentens egna.