LÜHR: Om det stormar internt, vinn fotbollsmatcher.

På ytan har man velat få det att se lugnt ut, och faktiskt gjort det rätt bra.

Det funkar ju så i alla organisationer, styrelser, regeringar - ja, you name it - när det på ett eller annat sätt uppstått en eller flera obekväma situationer internt. Man måste upprätthålla en fasad. Låtsas att allt är tipp topp. I bästa fall vänta ut stormen, och kanske, kanske så märkte ingen något ändå.

På kvällstidningsspråk kallas det för kosmetika, och det kan absolut funka någon gång då och då.

Men det har inte krävts så mycket insyn i Kalmar FF sedan uråkningen ur allsvenskan 2024 för att ha stött på stress, turbulens och en och annan maktkamp inför säsongen i Superettan 2025. 

*

Jag nämnde tidigt i en krönika att styrelseturer och positioneringar existerade i allra högsta grad i föreningsledningen, och i veckan hakade Barometern på och rapporterade bra om tidigare klubbchefen Markus Rosenlunds ambition att kliva in i styrelsen tillsammans med några sponsorer.

Något som det alltså sattes stopp för. Sedan tycker ju jag att Rosenlund hade varit något nytt och fräscht i Kalmar FF:s styrelserum, men det är en annan sak. 

För just nu är inte min känsla att föreningen haft/har en stark styrelse, och det bekräftar också den mest betydelsefulla maktkampen den här försäsongen. Den mellan nuvarande klubbchefen David Måsegård och den tidigare sportchefen Jörgen Petersson.  

Där ett par tunga styrelseledamöter gav sitt personliga stöd till Petersson, men i slutändan inte orkade (vågade?) ta kampen med föreningens högste tjänsteman - och det slutade som alla vet med att Jörgen Petersson numera är sportchef i allsvenska IFK Värnamo och Kalmar FF letar efter en permanent ersättare.

*

Det blir intressant att följa årsmöte och en fortsättning på byggandet av den organisation som ska leda Kalmar FF “hem” till allsvenskan igen.

Men hur hanterar man då bäst interna stormar i en fotbollsförening?

Det är löjligt enkelt egentligen. 

Vinn fotbollsmatcher.

Och det var precis vad Kalmar FF gjorde den här lördagen ute på ett ljuvligt och vårsoligt Ekerum.

*

Ölandsgräset såg i vanlig ordning oförskämt fint ut för att vara svenskt gräs den åttonde mars, och hemmalaget såg lika oförskämt pigga ut de första tio minuterna av mötet med Landskrona BoIS.

Anthony Olusanya hade ett bra läge redan i den andra minuten, och Melker Hallberg testade BoIS-keepern Svante Hildeman med en fräck frispark kort därefter.

I den tionde minuten så kom 1-0, och det var snyggt.

Ett långt och kontrollerat anfall toppades av med en spelvändning - från vänster till höger - där Arash Jafarpour hittade in bakom motståndarnas backlinje med en genomskärare till rappe Isaac Atanga, som i sin tur levererade en fin markboll in på första stolpen där Saku Ylätupa tryckte in bollen.

Vad jag förstår så är det också exakt så här som den nye tränaren Toni Koskela vill se sitt lag attackera på offensiv planhalva.

I så fall var det ren skolbok.

*

1-1 kändes onödigt sju minuter senare. Anthony Olusanya hade chans att avsluta, men avvaktade en utebliven avblåsning vid offensivt straffområde när Landskrona ställde om snabbt. Och den begränsade Jafarpour rundades till slut enkelt av Rassa Rahmani i eget straffområde, innan den senare från en svag vinkel tilläts trycka in kvitteringen bakom Jakob Kindberg.

Jag hyllade nyligen den yngre generationen KFF-spelare som redan vid den här tidpunkten på året visat att de vill vara med och tjafsa om speltid i superettan den här säsongen. Och mötet med Landskrona var inget undantag.

18-årige mittbacken Zakarias Råvik var återigen stabil i par med Aboubacar Keita, och jämnunge Gibril Sosseh fick starta bredvid kapten Melker Hallberg på det centrala mittfältet. Och gambianen visade upp en mycket beslutsam repertoar. Stark och sådär lagom elak i närkamperna, klok i spelet med boll och i den 46:e minuten så stal Sosseh en av dessa när BoIS på sedvanligt vis skulle lira upp bollen från eget straffområden.

Passningen till Anthony Olusanya var sedan lika klockren som avslutet intill den bortre stolpen.

Jag gillar verkligen det jag sett så här långt av både Råvik och Sosseh. 

*

Om det hände en hel del grejer i den första halvleken var den andra lite mer…, hmmm, rörig och faktiskt rätt sömnig.

Melker Hallberg brände ett friläge efter en omställning, men det var typ det enda som hände och som är värt att rapportera om. Men ska man sammanfatta matchen så var det ändå ännu ett steg i rätt riktning för Team Toni Koskela, och det mot ett välcoachat lag som garanterat också har ambitioner att vara med i toppen av superettan den här säsongen.

Fortsätter Kalmar FF att utvecklas på det här viset så lär fokus försvinna från de interna fajterna, och helt och hållet landa på det som händer på fotbollsplanen.

Men det är kanske lättare sagt än gjort.

Vi får se.