Kalmar FF är på jakt efter kvalitet längst fram i banan, och det är enkelt att begripa varför.
Men låt mig återkomma till detaljer kring detta.
Frågan är väl snarare varför det dröjt så länge.
Mötet med Landskrona på ett hett Guldfågeln arena, flödande i ljuvlig sommarsol, var bara det senaste exemplet på bristen på just detta.
Offensiv kvalitet.
Alltså, jag blir lätt yr i huvudet när jag försöker räkna upp alla krönikor där jag påpekat det uppenbara, men det går ju helt enkelt inte att strunta i när problemet är så stort att det riskerar krossa Kalmar FF:s drömmar om en omedelbar allsvensk comeback.
Vi tittar till de tre av de offensiva spetsarna som startade mot Bois, och minns att KFF saknade vanligtvis ordinarie Saku Ylätupa.
-
Anthony Olusanya hamnade i alla fall lite lägen i första halvlek, men var antingen trubbig eller tafatt när han fick lägen serverade av lagkamrater. Det är något vi tyvärr fått vänja oss vid den här våren. Olusanya beskrivs som en hårt jobbande anfallare, men jag tycker ofta han ser bekväm ut. Och Sivert Øverby fick ett litet utbrott på finländaren när vänsterbacken skulle slå ett inlägg och Olusanya inte gjorde ett smack för att skapa sig en egen fördel framför mål.
-
Så här långt mållösa Camil Jebara har visat pigga tendenser under våren, men slår man ut prestationerna över tolv matcher är ju fyra assist och (för) många tunna insatser inte tillräckligt bra för ett lån från allsvenskan.
-
Abdi Sabriye är inte i närheten av att hålla någon direkt nivå i superettan, det visste vi redan.
Varför är det då viktigt att de offensiva spelarna levererar?
-
Det är de som ska få de bästa lägena, vara mest kreativa och det är anfallare och offensiva mittfältare som tränar mest på avslut. Det finns en anledning att de spelar där de spelar.
-
Kanske ännu viktigare, om de offensiva spelarna inte räcker till, som det varit ett längre tag nu i KFF, då sprider sig lätt ett missnöje i övriga lagdelar som anser sig göra sitt jobb match efter match. Det är dåligt för laget, om jag nu behöver berätta det.
Därför var Kalmar FF:s avslutning på den hör matchen viktigare än man kanske kan ana.
*
De som drog igång den rödvita offensiven var 18-årige centrale mittfältaren Gibril Sosseh och veteranen Abdussalam Magashy, när framför allt den förstnämnda pressade fram läget för 1-0-målet redan i den tredje minuten. Bois mittback Hampus Näsström slarvade i eget straffområde, Sosseh snodde bollen och placerade kallt in den vid främre stolpen.
Då trodde nog många på en islossning för serieledarna, som ju trampat vatten poängmässigt - ja, på de flesta sätt - de senaste omgångarna.
Men.
Det blev tvärtom.
Klockan hann bara ticka iväg sådär fem minuter innan Arash Jafarpour bjöd tillbaka, och gav till och med lite dricks till Bois vänsterforward Edi Sylisufaj.
Ett inlägg från höger landade på högerbackens huvud, en nick som borde rensats enkelt till hörna, men Jafarpour valde att nicka bollen uppåt och lite bakåt, och där stod Sylisufaj helt ensam och smällde ostört in 1-1 på volley.
Svagt, och onödigt.
1-2 kom efter ett självmål från Aboubacar Keita, men det var en pressad mittback som nickskarvade in bollen bakom Samuel Brolin efter en vass frispark från vänster. Svårt att vara alltför kritisk till det initiativet.
Men första halvlek lämnade en dålig smak i munnen.
*
Kalmar FF saknade förutom Saku Ylätupa även bland andra Robert Gojani (avstängd), Lars Saetra (avstängd), Malcolm Stolt och Rony Jansson (U21-uppdrag för Finland), och det är klart att man inte snyter ersättare till framför allt Gojani och Saetra ur näven bara sådär.
Melker Hallberg fick ta klivet ner på mittbacken, och 19-årige Antonio Kujundzic tog plats bredvid tonårskollegan Sosseh centralt på mitten. Spännande, och det gick okej, framför allt Sosseh lyste emellanåt med sitt bollvinnande och närkampsspel.
Men det var i n t e Gojani och Hallberg-klass på den lagdelen, fullt förståeligt.
Därför var hemmalagets forcering och utdelning imponerande.
Charlie Rosenqvist ersatte (äntligen) Abdi Sabriye efter en dryg halvtimme och vaskade fram ett par pigga målchanser innan Abdussalam Magashy sköt Kalmar FF tillbaka in i matchen i den 84:e minuten. Camil Jebara hade skaffat sig ett övertag på sin högerkant och skickade in en knepig boll i straffområdet, men Magashy kontrollerade den och placerade in 2-2 iskallt bredvid Svante Hildeman i Bois-målet.
Det rödvita trycket fortsatte.
Och det är här vårens kanske viktigaste enskilda Kalmar FF-sekvensen kom, när Anthony Olusanya på tilläggstid försökte klämma sig mellan två försvarare i straffområdet, ramlade och domaren Kaspar Sjöberg pekade intensivt på straffpunkten.
En billig straff, men en straff. Kalmar FF:s första 2025.
Den skickade Olusanya själv in och skrek ut sin lättnad och sitt jubel framför en som vanligt högpresterande Sydostkurva.
Att just Olusanya, som nu gjort fyra mål i superettan (Magashy har gjort tre, Lars Saetra fyra) fick bli matchhjälte, med allt jag redan beskrivit, det går inte att överskatta.
*
Obesegrade Kalmar FF leder fortsatt Superettan, och det är ju oerhört starkt,
Men jag vet att sportchefen Peter Swärdh identifierat samma svaghet som jag gjorde tidigt i vår, kvaliteten på lagets strikers.
Man är nu ute och jagar förstärkning, och det kan bli både lån och permanent värvning, vad jag förstår.
Helt rätt.
Så vik inte av från den vägen “bara” på grund av festen på Guldfågeln arena den här underbara lördagen.
*
Det var en väldigt fin stund när Kalmar FF och hela arenan hyllade en fin kille som inte fick bli mer än fjorton år.
Jag hoppas att Helge Svenzén från sin plats njöt av den rödvita vändningen mot Landskrona Bois.