Efter ett litet svalt glas rosé, en ljuvlig pasta carbonara och en färsk grillad redfish vid stranden på den italienska östkusten så lovade jag mig en sak.
Ja, jag mumlade löftet som ett mantra, om och om igen:
”Jag ska inte bli en upprepande grinig gubbe, jag ska inte bli en upprepande grinig gubbe, jag ska inte bli en upprepande grinig gubbe.”
Det var fem timmar till avspark på Guldfågeln arena den här stekheta dagen i Porto d’Ascoli, och det jag tänkte på var givetvis bristen på kvalitet i Kalmar FF:s främre del av startelvan. Något jag skrivit om till leda och som säkert också kommer att adresseras av sportchef Peter Swärdh den här sommaren.
Och jag försökte verkligen. Jag lovar.
Men, jag fixade det inte.
Det går ju helt enkelt inte att blunda för.
Nu har Kalmar FF också hamnat i ett läge där skickligare superettanmotstånd inte har något emot att lämna över bollen och ställa sig i någon slags handbollsförsvar runt eget straffområde. Vänta in sina kontringschanser och kanske någon fast situation för att skapa målchanser.
De är inte särskilt oroade, inte så länge bollen är i spel i alla fall.
Precis som Örgryte gjorde från första avspark den här söndagen, där solen även lyste varmt och fint över Kalmar. Och det dröjde drygt elva minuter innan jag begrep (en överdrift såklart, men ni fattar) att Anthony Olusanya ens var med på planen. Då gjorde finländaren en fin löpning i offensivt straffområde, hamnade en mot en med Öis-keepern Hampus Gustafsson, men avslutet var svagt och mitt på.
Någon minut senare upprepades samma läge, med samma resultat.
Sen försvann Olusanya igen.
Det är givetvis inte bara anfallarens ”fel”, anfallet är en laggrej, men nu har vi sett så många omgångar - ja, Olusanya har startat samtliga tretton matcher i serien, och det har sett likadant ut i stort sett hela senvåren.
Med det sagt, i övrigt så skapade hemmalaget ingenting under de första 45 minuterna.
Och Anthony Olusanya skulle komma igen.
*
I vanliga fall så har Kalmar FF:s täta försvar sett till att hålla liv i alla matcher, och inte sällan kommit till offensiv undsättning, men inte heller den delen av laget fungerade i första halvlek.
En feltajmad Arash Jafarpour kunde fått ett rött kort efter dryga fem minuter när han trampade av Noah Christoffersson skon i ett friläge, den vanligtvis utomordentlige Aboubacar Keita missade brutalt ett försök att spela hem bollen och bjöd samme Christoffersson på ett friläge – innan William Svensson ensam och ostörd fick knoppa in 0-1 efter fint lägg från Christoffer Styffe i den 34 minuten.
Rättvist, sett till chanser.
Det var också resultatet i halvtid, och det ska Kalmar FF tacka en storspelande Samuel Brolin för.
*
Andra halvan inleddes som den första slutade.
Kalmar FF med kontroll på bollen, Örgryte i ett lågt försvar. Nu ska inte det här bli någon ”sparka-på-den-som-ligger”-krönika, men Anthony Olusanya visade att det ska till ett mycket – mycket - bra läge för att han ska göra mål just nu.
I ett drömläge redan 30 sekunder in på andra halvlek sköt han ett tamt skott över, och i en ostörd volleysituation drog Olusanya bollen återigen en bra bit över Öis-kassen.
Men mycket – mycket - bra lägen skulle komma.
Det krävdes dock ett öppet mål från en meter, efter en nick från Gibril Sosseh och retur från Hampus Gustafsson, så kunde KFF-forwarden styra in bollen i nät framför Sydostkurvan.
Problemet var bara att Örgryte hade kontrat in 0-2 strax innan dess.
Och nu började cirkusen på GFA på allvar. Den sista kvarten gjorde en direkt svettig.
1-3 kom efter ännu en Öis-kontring, där ett för dagen märkligt passivt och snurrigt KFF-försvar gick bort sig på nytt. Men hoppet tändes efter en tveksamt dömd handsstraff, som dock Olusanya missade. Eller, Hampus Gustafsson gjorde en vass räddning, men det var en straff placerad i samma hörn som Olusanya använde sig av senast i vändningen mot Landskrona.
Sådant läser målvakter på, även om det inte var en svagt slagen straff.
Ett andra mål (sjätte för säsongen) skulle finländaren ändå få göra i den 85:e minuten, och nu var det ett kliniskt avslut när han skickade upp 2-3 i nättaket, framspelad av inhoppande Abdi Sabriye.
Men närmare än ett fint läge för Camil Jebara i den sista ordinarie minuten kom man inte, och den första förlusten i superettan 2025 var ett faktum för tränare Toni Koskela & co.
Det var även Örgrytes första bortaseger för säsongen.
Vad det nu säger.
*
Kalmar FF gjorde två mål, Anthony Olusanya gjorde båda, men inget har ju förändrats egentligen. Man är på intensiv jakt efter offensiv förstärkning inför andra halvan av seriespelet, men jag hör också att det nödvändigtvis inte behöver vara en ren anfallare.
Och det gör mig en smula orolig, även om kanterna också behöver förstärkas. Det bästa, eller i alla fall det mest konsekventa alternativet just nu är Abdussalam Magashy.
Sedan behöver nog Toni Koskela ta en ny sväng i klassrummet med den tidigare så skottsäkra defensiven, göra ordinarie spelare ansvariga och få samtliga att förstå att även om offensiven klickar så kommer en nolla alltid ge minst en poäng.
Och (tjatigt jag vet) täta defensiver vinner titlar, eller fixar efterlängtade avancemang.
Jag är i alla fall inte alls nöjd med det vi sett de två senaste matcherna, och det kan inte Koskela heller vara.
Men - 4 409 åskådare, medräknat en stabil klack från Örgryte, kom till Guldfågeln arena den här söndagen, och det är bra. Det kan till och med vara början till något viktigt, nämligen en genuin kraftsamling hos supportrarna.
En sådan tror jag att Kalmar FF kommer behöva under hösten.