Ett toppmöte där en plats i allsvenskan stod på spel.
En tungviktsmatch mellan två ex-allsvenska lag, där de allsvenska musklerna skulle spännas och andra allsvenska kvaliteter visas upp.
Ett utomordentligt test för att se hur långt Kalmar FF kommit på sin “resa hem”.
Västerås SK var på besök på Guldfågeln arena och med sig hade man tagit en het och högsjungande sektion grönvita supportrar, som samtliga hastigt måste satt de varma korvarna i halsen när de såg Kalmar FF flyga ut ur startblocken så snart klockan slagit 13.00 och domare Kaspar Sjöberg blåst igång matchen.
Det var en överkörning.
Tecken på uppenbar nonchalans
Och Rasmus Sjöstedt fick det bästa rödvita läget under de första 45 minuterna redan efter tre minuter, men hans halvvolley hamnade för nära målvakten Anton Fagerström som räddade fint.
Sedan var överkörningen över.
Eller, matchen vände. Totalt.
Västerås fick då först en välbehövlig andningspaus när Frederic Nsabiyumva och Tomas Kalinauskas krockade i en nickduell, och VSK-försvararen behövde närmare fem minuters tillsyn på planen för att lappa ihop ett blödande jack.
Och sedan hittade man självförtroende och fart, fantasi och eget tryck. Kalmar FF å andra sidan begrep inte alls skiftet i övertag, och 0-1-målet i den 19:e minuten var ett tydligt tecken på uppenbar nonchalans och bekväm defensiv.
Mamadou Diagne gled då på mittplanen förbi tre (!) joggande KFF-spelare med en simpel passningsfint, hittade in till den väldige anfallaren Mikkel Ladefoged, som i sin tur väggspelade sig till ett skottläge som han snyggt smällde in vid Jakob Kindbergs vänstra stolpe.
Och Kalmar FF fick plötsligt jaga.
Bilden är ju större än så
Det var allsvenska mått på matchen och det var med allsvenska ögon jag försökte se på kampen.
Då är jag också petig när jag säger vad som inte såg allsvenskt ut från start.
Ett par exempel (det kunde varit fler):
-
Rony Jansson har allsvensk speed, men spelar ofta med (för) små marginaler, och hamnar lika ofta felvänd och jagandes hem efter att ha hamnat fel i banan eller tagit fel beslut.
-
Camil Jebara mötte nu sitt förra lånelag, men det är inte svårt att se varför han inte fått fäste i Elfsborg eller på en allsvensk nivå. Jebara har kvaliteter, men verkar inte veta vad han ska göra med dem. Han väger lätt och det händer för lite “på riktigt" på högerkanten, och detta var inte första gången.
Men bilden är ju större än så, Saba Mamatsashvili drällde med boll, Arash Jafarpour har inte nivån i sig, Melker Hallberg tar för lite plats på mittfältet och Kalinauskas har liksom Jebara problem att skapa en färdig produkt av sina pigga ben.
Och Kalmar FF:s offensiva motor fortsätter att hosta. Nye Emeka Nnamani skulle vara svaret, men man lyckas inte sätta honom i lägen för avslut, alternativt så vet anfallaren inte hur han ska arbeta för att hamna i dessa lägen.
Jag kom på mig själv att jag undrade, hur har Kalmar FF egentligen tänkt att göra mål i den här matchen?
Och tänkte samtidigt att Kalle Karlssons formstarka Västerås SK såg betydligt mer "färdigt" ut.
Så jobbade min hjärna efter 45 minuter.
Fortsatte trycka på gaspedalen
Allt förändrades sedan inte under den andra halvleken, men en del åsikter justerades i alla fall.
Tränare Toni Koskelas adelsmärke säsongen 2025 har varit försvaret, en vattentät defensiv som lagt grunden till det fortsatta hänget i toppen.
Under de sista 45 minuterna släppte Kalmar FF till en (vad jag minns) enda svår målchans, och det var på sen och dramatisk tilläggstid när Camil Jebara ville vara lite skön utanför eget straffområde, istället för att bara rensa bort bollen.
Men då hade hemmalaget vänt på matchen, och där var nämnde Jebara en av de ledande arkitekterna när han i den 60:e minuten på egen hand tog bollen över halva planen, passerade på vägen en halv bataljon grönvita tröjor - och levererade ett skottläge till Tomas Kalinauskas. Litauern fck hjälp av en motståndarfot, skottet satt snyggt i bortre hörnet - och den omedelbara känslan var att Kalmar FF var tillbaka i förarsätet.
Och det jag gillade bäst av allt med den här oerhört viktiga matchen, det var att Koskela fortsatte trycka på gaspedalen. Trots målet så byttes en trött Kalinauskas omedelbart ut, liksom den fortsatt osynlige Emeka Nnamani - och in sattes nya offensiva krafter i form av Malcolm Stolt och Anthony Olusanya.
Stolt var nära att forcera in ledningsmålet redan i den 74:e minuten, Saba Mamatsashvili vräkte sedan på med ett vänsterskott - innan de båda skulle hjälpas åt för att avgöra matchen med drygt tio minuter kvar.
Mamatsashvilis långa högerhörna skickades då in framför mål av Arash Jafarpour, och där stod Stolt och tryckte upp bollen i nättaket från nära håll.
Sedan gjorde Toni Koskelas defensiv alltså resten.
Och det som till slut satt kvar på näthinnan var en imponerande karaktär, ett växande självförtroende - och en allsvensk plats där någonstans där borta vid horisonten.
Oerhört lite utrymme för VSK
För nu sitter man i pole position.
Eller, Kalmar FF har välförtjänt satt sig själva i pole position.
Fyra poäng är det ner till Västerås på kvalplatsen, och även om den bufferten inte på något sätt är skottsäker, så ger det VSK oerhört lite utrymme att slarva bort matcher och poäng under de återstående åtta omgångarna.
Och Kalmar FF:s kommande spelschema ger i alla fall inte mig några mardrömmar.
Kan man nu hålla fokus, fasa in Nnamani mer i offensiven, sätta dit lite fler enkla bollar och samtidigt fortsätta hålla rent framför trygge Jakob Kindberg i målet - ja, då kommer Kalmar FF också bli mycket svårstoppade den här hösten.
Men, ja, vi måste ta med ett men här, för det var så sent som i förra omgången som samma lag åkte till Norrland och skänkte två poäng till Östersunds FK. Så små är marginalerna när det kommer till att vara proffsig.
Jag slutar dock med en uppmaning att vara optimistisk, för det här var en av de två känsligaste matcherna den här hösten.
Den andra spelas den 1 november i Göteborg, mot nuvarande tvåan Örgryte IS.