Kalmar FF vann övertygande och höll farten i den absoluta toppen av Superettan.
Man tog till och med in några mål på tätkonkurrenten Örgryte då spillran som just nu är Sandviken på Guldfågeln arena kördes över med 4-0.
Det var ensidigt från start.
Planen lutade duktigt åt ett håll.
Det bjöds på fyra rätt snygga rödvita mål och dagen var totalt odramatiskt efter Aboubacar Keitas snygga 1-0-skott från distans i den 35.e minuten.
Allt det var ju jättebra. Och nödvändigt. Ändå hamnar det helt i skuggan av det allra viktigaste den här lördagen den 20 september 2025. Något jag sett fram emot massor, men också emellanåt tvivlat på att att få uppleva igen. Det ska jag ärligt säga.
882 dagar har ändå gått sedan senast. Åttahundraåttiovå.
Och om jag har längtat så kan jag garantera att det bara en en liten skön sensommarbris i jämförelse med den våldsamma orkan av önskan att åter få kliva in på en matcharena som Calle Gustafsson levt med under den här långa tiden.
För så väl har jag lärt känna Calle.
Han lever för fotbollen.
Lever för Kalmar FF.
Älskar båda av hela sitt hjärta.
Och nu är han tillbaka.
***
Det stod 2-0 och Sandviken bjöd på några initiala dödsryckningar i den andra halvleken när skylten kom upp i den 58:e minuten.
Trippelbyte Kalmar FF.
Målskytten Tomas Kalinauskas skulle bytas ut mot Anthony Olusanya, det åter tomhänte Emeka Nnamani mot Malcolm Stolt - och jobbaren Abdussalam Magashy mot Carl Gustafsson.
Nummer 21 mot nummer 17.
Jag visste ju att han var i truppen, att han satt på bänken och att han värmt upp under inledningen av den andra halvleken, men ändå, det var svårt att ta in.
Calle Gustafsson gjorde comeback.
Jag har hört från träningar i år där mittfältaren dominerat, att han ser otrolig ut, men att tvivlet och möjligen även återstående smärtor satt stopp för det där sista klivet ut på GFA:s gräsmatta i Superettan.
Men inget av detta kunde man ana när han vann sin första duell, när han tryckte ner en volley på foten på en lagkamrat som om det vore den enklaste saken i världen, när han täckte ytor som han törstat efter att få löpa sig dödstrött under varenda en av de 76?204?800 sekunder som han tvingats titta på från sidan sedan den 23 april 2023.
Under alla oräkneliga besök hos läkare och specialister för att ta reda på vad smärtorna egentligen kommer ifrån och hur de ska botas.
Calle Gustafsson är tillbaka och han visade mycket lite rost under sin dryga halvtimme på GFA: gräs. Det var en hög höjd på nivån, och känslan när 18-årige Gibril Sosseh tog plats bredvid den 25-årige Calle Gustafsson på det centrala mittfältet andades framtid.
Och min omedelbara tanke var:
Såklart Kalmar FF spelar i allsvenskan nästa år.
***
Det barnsliga flinet sa allt.
Han hade slagit en frispark som nickats bort av en motståndarförsvarare, men på “returen” så smällde Gibril Sosseh in en praktfull volley för 3-0 i den bortre hörnet.
Calle Gustafsson leende uppsyn (som en sjuåring som får äta lördagsgodis på en fredag med löftet att han borstar tänderna på söndag) i målfirandet gjorde mig varm inombords.
Som han drömt om detta.
Som han längtat.
Och bara någon minut senare så lyfte Gustafsson in ett skruvat inlägg som letade sig över Sandvikens målvakt Hannes Sveijer och in i den bortre burgaveln för 4-0.
Kröningen på den här matchen var lika tursam som osannolik.
Den här lördagen påminner mig om en annan magnifik upplevelse som jag fick uppleva och skriva krönika om, när Rasmus Elm gjorde comeback i allsvenskan mot Falkenberg den 18 juli 2015, också det i en 4-0-överkörning förresten.
Även då gick rysningar genom kroppen.
Det kan också vara mina två favoriter i Kalmar FF genom tiderna.