Vinn hemma och kryssa borta.
Det är receptet man brukar presentera när en lyckad fotbollssäsong ska planeras, ja, till och med ett avancemang till en högre division.
Och det har Kalmar FF fattat, kanske till och med lite för bra. Eller, vänd på det, man har inte riktigt begripit hur man gör mål utanför Kalmar säsongen 2025.
0-0 mot Landskrona BoIS var nämligen lagets sjätte (!) 0-0-match på bortaplan den här säsongen i Superettan, och det är ju faktiskt rätt svagt. Målskyttet, alltså. Poängen är okej, om vi är snälla.
Fjorton mål på tolv matcher har det blivit totalt på bortaplan så här långt. Hemma på Guldfågeln arena så har man sprätt in 25 kassar på lika många matcher.
Chanser saknas inte, och jag ska återkomma till det, men kvaliteten i de avgörande lägena håller definitivt inte allsvensk klass när man gör bussresor utanför Småland. Emeka Nnamani köptes in för att lösa just det problemet, men dansken väntar uppenbarligen fortfarande på att krutet ska torka efter båtresan över Öresund.
Jag ska återkomma även till Nnamani.
Men en poäng mot Landskrona är återigen två bortslarvade pinnar, och en direkt vänlig inbjudan till Västerås SK för att närmare delta i kampen om de två direktplatserna i allsvenskan.
Men låt oss börja från början.
***
På ena sidan en urladdning och en lika efterlängtad som formidabel comeback från en älskad spelare.
På den andra ett fullständigt bottennapp mot ett av superettans svagaste lag.
Tabelltvåan Kalmar FF och sjuan Landskrona BoIS kom alltså från två helt olika 4-0-världar när man med bara några dagars vila i benen skulle göra upp om tre poäng på Landskrona IP den här onsdagskvällen.
Och då var det naturligtvis ingemanslandslaget BoIS som rivstartade.
Det var ironi, men inte desto mindre sant.
Före detta Kalmar FF-spelaren Kevin Jensen drog redan efter en dryg minut på en vänsterkanon som letade sig mot bortre stolpen, men Jakob Kindberg läste skottet och bollbanan perfekt och kunde rädda snyggt. Då kan jag passa på att understryka det jag skrivit tidigare, nämligen att Kindberg tagit med sig en bollsäkerhet, konsekvens och en trygghet i kassen som KFF inte haft tidigare under säsongen.
Under min tid i Kalmar så brukade jag säga till reserven Jakob Kindberg att jag tyckte att han var en allsvensk målvakt, om inte en starter i alla lag så definitivt en vass back up.
Jag har inte ändrat mig på den punkten.
Uppgraderingen när det kommer till spelet med fötter jämfört med Samuel Brolin är jättelik, och särskilt imponerad är jag över självförtroendet och träffsäkerheten i de direkta vändningarna med vänsterfoten från eget straffområde.
Att hitta “rätt” målvakt till sitt lag är inte lätt på elitnivå, så de man har och som funkar väl i det egna systemet, de ska man vara rädda om.
Lyssnar du, Peter Swärdh?
***
Kalmar FF kom in i matchen, och man hade även några okej möjligheter i den första halvöken. Den största bjöds tidigare nämnde Emeka Nnamani på av Saba Mamatsashvilis känsliga vänsterfot, men nicken i helt öppet läge var totalt misslyckad.
Nnamani såg fin ut i cupspelet (debuten) mot Sylvia, men har i Superettan haft svårt att komma till chanser, och de chanser han fått eller skapat själv har inte riktigt varit nära alls.
Där verkar saknas självförtroende, för olikt en “riktig” målskytt ville Nnamani nu efter några misslyckade situationer helst spela bollen till en lagkamrat vid omställningar - alltså, lämna över ansvaret för avslutet.
Det är tyvärr ett dåligt tecken.
Men, Emeka Nnamani ska få chansen att bevisa sig, precis som Anthony Olusanya fick under en hel vårsäsong och lite till. Den senare agerar nu inhoppare, och det mot Landskrona BoIS den här kvällen saknade helt inspiration, kvalitet och engagemang.
Kalmar FF gör bäst i att sälja finländaren. ASAP.
***
För vilken match i ordningen (?) så blev Kalmar FF även utan en straff som mycket väl kunde ha dömts ut.
Ännu en handsstraff.
Camil Jebaras inlägg träffade nämligen Rassa Rahmanis arm, som var en bit utanför kroppen, men domare Fredrik Alknäs och hans crew valde att kolla bort. Eller så såg de allt och valde att inte döma. Och jag väljer att inte försöka tolka den obegripliga handsregeln mer än att skriva att det mycket väl kunde ha blåsts straff just vid det tillfället.
Annars var det (för) tunt framåt, trots att man ägde boll större delen av andra halvlek. Tolv hörnor blev till noll rödvita farligheter, Melker Hallbergs frispark i PERFEKT läge utanför straffområdet, sköts rakt i muren.
Bästa läget blev istället Saba Mamatsashvilis avslut på tilläggstid, men inte heller det var riktigt nära.
Jag väljer ändå att ta något fint med mig från den här annars ganska menlösa kvällen (jag vet, en poäng en poäng), och det är Calle Gustafssons första start på drygt två år.
Han var inte lika fantastisk som i inhoppscomebacken mot Sandviken senast, Calle kommer naturligtvis behöva lite tid för att bli den riktige Calle igen, men till och med ett otränat fotbollsöga kan se kvaliteten i det mittfältaren uträttar på planen.
Och det är nivån, eller nivåer, högre än någon av de övriga 21 spelarna på gräset.