Det borde vara en relativt viktig träningsmatch, ett tillfälle att ta tempen på en allsvensk nykomling med uttalade ambitioner att åter etablera sig som ett lag att ta på allvar i den högsta svenska divisionen.
Men inför mötet med division 2-laget FK Karlskrona under lördagen kände jag mest:
Jaha? Okej? När är matchen? Jag ska försöka passa in den mellan min tolvåriga dotters båda innebandymatcher.
Jag överdriver såklart, men försöker beskriva en känsla.
Och jag vet att jag sitter en bit från 0480-området när jag skriver detta i vardagsrummet i Norrviken, Sollentuna, men vi lever ändå i en värld där man oftast rätt tydligt känner av vibbar genom den digitala världen.
Vibbar, som i vibrationer, alltså.
Men dessa, om de nu existerar, når inte ut från Guldfågeln arena. Når inte fram till mig i alla fall.
De har möjligen genererat 0,5 på Richterskalan när Kalmar FF presenterade vänsterbackstalangen Sodiq Lawal från Beyond Limit, och kanske steg “skalvet” till 2,0 när 21-årige Nassef Chourak, kapten i Ajax ungdomslag Jung Ajax anslöt lite oväntat. Men frågan som inte bara jag ställde mig då var: Varför väljer den killen spel i Kalmar FF och allsvenskan när han varit och surrat kring den riktigt stora internationella scenen i Amsterdam i flera år, med alla tänkbara proffsögon på sig?
***
Jag har fattat att KFF-tränaren Toni Koskela har en bra relation med styrande sportledare i Ajax, men kom igen, om 21-åringen skulle kunna vara en hyfsad investering för ett rikare proffslag i Europa, kanske bara en chans/risk värd att ta, så skulle han ju varit borta från den svenska marknaden för länge sedan.
Med det sagt, jag hoppas verkligen att jag har fel här.
Att allsvenskan kan vara precis det Chourak behöver för att ta nästa steg i karriären.
Att Kalmar FF hittat gömt guld.
Men, tills vidare måste vi ändå kalla en spade för en spade.
***
Någon kanske vill brösta upp sig här och påpeka att jag i fjol även var kritisk till lånet av Tomas Kalinauskas från engelska tredjedivisionslaget Burton. Att jag då påpekade att litauern bara gjort sådär fyra mål på 84 matcher inför flytten till Guldfågeln arena förra hösten.
Kalinauskas blev ju en succé för Kalmar FF, och precis som lånen Camil Jebara och Sama Mamatsashvili var han en betydande anledning till det allsvenska avancemanget.
Allt detta stämmer.
Men det var i en mycket svag Superettan. Mycket, mycket svag.
Så lura mig inte att tro att någon i den här trion skulle göra liknande avtryck i allsvenskan, och tro inte på fantasierna att allsvenska topplag jagade ytterforwarden efter hans fem mål i Kalmar FF under hösten.
Tomas Kalinauskas har nu lånats ut igen från Burton, den här gången till Roda.
Ett mittenlag i den nederländska andradivisionen. Där ligger för övrigt Jong Ajax tvärsist.
***
Min spontana tanke är att de nyförvärv som kommer att plockas in fram till den allsvenska premiären också kommer att bli chansningar. Sett till agerandet så här långt så är det är uppenbart att pengarna för att “säkerställa” kvalitet på värvningar inte finns där, trots tunga försäljningar av Vince Osuji och Gibril Sosseh.
Att Toni Koskela mer eller mindre kräver nyförvärv av den så hårt hållande i penningpungen Kalmar FF-ledningen skickar heller inga bra interna signaler. Tränaren tycker inte truppen räcker till just nu, och finländaren verkar inte ha några problem med att vädra den åsikten. Räkna med att det skapar spänningar på GFA-kontoret, och just den “taktiken” som Koskela - som givetvis gjorde ett kanonjobb i fjol - använder sig av är en patenterad “tränartaktik” när man befinner sig i ett liknande osäkert och utsatt läge.
Skulle allt gå åt helvete så har man livbojen med “vad-var-det-jag-sa?” ordentligt placerad under armarna, och ansvaret för resultaten kan då blekna i ljuset av den verklighet Koskela målat upp. Sedan; on to the next job!
Skulle det å andra sidan sluta i succé…, ja, ni fattar. Vilket geni till tränare!
Näe, Kalmar FF:s slagkraft 2026 är ett enda stort frågetecken inför återkomsten till allsvenskan.
Vill ni ändå höra något lite tröstande? Det gäller även majoriteten av lagen i samma liga. Men låt mig återkomma till det i en annan krönika.
***
Apropå vibbar, men andra typer av vibbar.
Man behöver inte doppa tårna länge i sociala medier för att känna av saknaden av information, nyheter, läsning, stories, poddar, ja, allt som rör Kalmar FF.
Innehåll som bygger stämning inför ett efterlängtat år.
Som i ovissa tider kanske i bästa fall skänker tröst, eller i alla fall förståelse.
Min prenumeration av Barometern har sedan länge gått ut, men sett till det innehåll jag ser på förstasidan, och de rubriker som når mig via sociala medier och telefonsamtal så är intresset hos den största leverantören av objektivt innehåll gällande Kalmar FF svalt. På gränsen till kallt. Sedan får vi se vad som händer när säsongen närmar sig, såklart.
Men nu är det Kalmar HC som gäller, och det är lätt att förstå varför. Fräscha framgångar, en offensiv och spännande hockeyklubb med planer för framtiden. Bjussig och charmig. Som fyller Hatstore Arena.
Jag väljer att tro på Kalmar FF-folk som säger sig glädjas med Kalmar HC:s framgångar, men jag tror ännu mer på att samma Kalmar FF-folk tyckte det var betydligt mysigare när man var ensam herre på Täppan i staden.
Det var bekvämt. Det var självklart, sett till historien.
Man behövde jobba lagom hårt för att hitta samma sponsorer som man alltid haft. Publiken kom, i lagom mängder. Det rullade på liksom. År efter år. Tills nu.
Att leverera eget intressant och egenproducerat innehåll till törstande KFF-supportrar i PR-syfte kommer dock fortfarande långt ner på priolistan. Man försöker, intervjuar anonyme andretränaren Guillem Santesmases (har Toni Koskela inte tid?) på engelska med jämna mellanrum, och kanske blir det en random intervju med Malcolm Stolt eller ett nyförvärv.
Men det är inte så att man hoppar till när man lyssnar eller läser.
Jag vill inte vara elak mot någon, men det är tydligt att Kalmar FF fortfarande inte prioriterar produktion av eget material (som verkligen inte behöver kosta mycket eftersom man har tillgång till allt som supportrarna eftersöker) och då bara accepterar den växande konkurrensen i Kalmar utan att ens riktigt försöka ta mer plats i bruset.
Skapa intresse på egen hand. Bjuda in supportrarna. Sälja föreningens härlighet.
Som i stort sett alla andra svenska elitföreningar gjort under ganska många år.
Man verkar nu istället helt förlita sig till en historisk verklighet som uppenbart förändrats, och kanske ännu mer lita på starka resultat på banan - att publiken ska fylla GFA bara man vinner matcher.
Det är ett farligt spel. Ett dammigt spel. Inte minst den känsliga säsongen 2026.
***
Hur det gick mot FK Karlskrona.
Seger 4-0.
Och, nej, min känsla har inte förändrats.