Det var på Strandvallens plan C, eller om det möjligen var plan G eller kanske plan L, en sliten konstgräsplan omgiven av snövallar, med kallgråa februariskyar, kala jätteträd och så där dryga 600 nyfikna supportrar som vittnen som den allsvenska nykomlingen Kalmar FF sparkade igång tävlingssäsongen 2026.
Motståndet, det svårast tänkbara:
Regerande svenska mästarna Mjällby AIF.
Och det gick, precis som väntat.
Men låt oss återkomma till det, och prata lite roligare saker först. För det fanns lite roligare grejer att prata om, inte minst under den första halvleken. När Nassef Chouraks listiga vänsterfot gjorde livet svårt för mästarförsvaret, Charlie Rosenqvists respektlösa och uppoffrande spelstil fick mig att tycka om tonåringen ännu mer (det där lät illa, men ni fattar nog) - och Carl Gustafssons trygghet och rappa spelsinne öppnade upp luckor här och där.
Det var kul att kolla på.
Inget spel som påminde om “storhetsåren” under Henrik Rydström, den inslagna vägen som man typ fattade framtidsbeslut om att åka vidare på, den har man sedan länge tagit av från. Det är mest Gustafsson och mittbacken Lars Saetra som var med “på den tiden”, och i deras spel ser man fortfarande resterna av Rydström-eran. Det snabba passningsspelet, den självklara speluppfattningen. Självförtroendet.
Men fotboll kan spelas på olika sätt, och när Toni Koskelas Kalmar FF fick igång liret mot Mjällby i första halvlek så skapade man också två-tre halvchanser, och fixade även två-tre frisparkar i bra lägen.
Det är ju bra.
***
Nu tänker jag sticka ut hakan direkt och säga att Mjällby den här säsongen inte kommer vara i närheten av någon upprepning av det sensationella och bragdartade SM-guldet från i fjol.
Ett, jag tror att Anders Torstensson betydde mer än man anade och att efterträdaren Karl Marius Aksum har ett av de mer otacksamma uppdragen i allsvenskan 2026.
Två, jag tycker inte att man har spelarna för att vara mer än ett mittenlag i år.
Men - man hade tillräckligt mycket av allt för att till slut avfärda Kalmar FF hyfsat bekvämt med 2-0.
Och det är där jag får lite problem med Kalmar FF:s insats.
Min husgud, Green Bay Packers legendariske coach Vince Lombardi, strödde bevingade citat omkring sig under sina enorma framgångar i amerikansk fotboll för länge sedan. Ett av dem var:
"Winning is a habit. Unfortunately so is losing”.
Översatt enkelt:
“Vinna blir till en vana. Tyvärr gäller samma sak när det kommer till att förlora”.
Och när det kommer till Kalmar FF försäsongen 2026 och dåliga vanor så handlar det om att släppa in enkla mål, att vara trubbigt framåt - och att förlora.
Elliot Strouds busenkla 1-0 var resultatet av ett genant försvarsspel. När ett naivt Kalmar FF tryckte allt framåt efter en dryg kvart, och då omställningen kom så var hela högerdelen av det rödvita försvaret försvunnet. Puts väck.
Den skicklige Stroud kunde nästan promenera fram till precis rätt läge och placera in bollen bakom Jakob Kindberg.
Det funkar inte längre.
Superettan var 2025. Och det funkar inte där heller.
***
Avgörande 2-0 gjorde spjuvern Jacob Bergström, och assisten borde gå till Kalmar FF:s lagkapten Melker Hallberg.
Man jagade en kvittering, jagade en poäng som kanske kunde ge hopp om avancemang i cupen, en sensationell poäng mot mästarlaget Mjällby på bortaplan, en kanonstart på tävlandet 2026.
Men när bollen bara skulle BORT i ett pressat läge i eget straffområde så valde Halberg att finpassa lite och sekunderna senare så har Bergström säkrat alla tre poäng på enklast tänkbara vis.
Det håller inte.
Det håller inte i Svenska Cupen och det kommer att hålla ännu mindre i allsvenskan.
Jag tror att Melker Hallberg kommer få svårt att hitta speltid på det centrala mittfältet i år. Han hade det faktiskt tufft redan i Superettan i fjol.
***
“Jamen, vi hade ju en halv startelva som inte kom till spel”.
Det kan man säga. Absolut.
Men nu var inte Mjällby på något sätt ordinarie heller, och kanske borde man fråga sig i Kalmar FF varför så många spelare finns på skadelistan just nu?
Men för oss som såg debaclet mot division 1-laget FC Stockholm i cuppremiären i fjol så var det här ändå ett rejält steg i rätt riktning.
Och jag avslutar med några individuella kommentarer:
-
Calle Gustafsson är på en annan nivå än resten av laget, och skulle jag vara Toni Koskela så hade jag satt kaptensbindeln på nummer 17 direkt. Nej, Calle är kanske ingen verbal ledare, och han har ännu inte förlängt kontraktet som går ut i sommar - men han kommer ALLTID ut och ger hundra procent för laget. Gustafsson sätter en nivå för resten av laget att följa, och jag tror “leading by example” är viktigare för Kalmar FF än erfaret surr i omklädningsrummet och mediokert spel på planen den här säsongen.
-
Nyförvärvet Marius Söderbäck startade matchen och glimtade till ibland med smarta offensiva löpningar och listigt duellspel. Där finns något där, frågan är hur mycket?
-
16-årige Elion Emeri är en talang, men mot allsvensk försvar så blev den offensive talangen helt osynlig. En läropeng.
Men jag fick lite mersmak.
Vill ha mer av det jag såg i den första halvleken.
Ser nu fram emot mötet med IFK Värnamo nästa helg.
Mathias Lühr