Om det var en försäsongsformkurva som vände spännande uppåt i den andra cupmatchen mot IFK Värnamo för en vecka sedan, så var den valutan på väg att falla lika hårt som New York-börsen efter USA:s attack på Iran i mötet med Örgryte.
En krasch, helt enkelt.
För det var det “gamla” försäsongs-Kalmar FF under tränaren Toni Koskela som visade upp sig i sådär 88 minuter, denna gång på Fjölebro IP:s konstgräs i Lindsdal.
Ett lag som inte riktigt satt ihop. Ett lag där flera frågetecken sprang omkring på banan. Ett Kalmar FF som återigen gav sken av att kontrollera matcher, bara för att sekunder senare bjuda på både ett och två mål till tacksamma motståndare.
Det är inte allsvensk nivå.
Det kan bli, och det blev väl lite så sista två-tre minuterna den här lördagen, men just nu är man inte DÄR och det finns heller inga garantier på att spelet kommer att utvecklas så långt.
För bättre värdemätare än allsvenska nykomlingskompisen Örgryte IS kunde man ju inte få. Ett försäsongssvagt Öis, utan seger i Svenska Cupen och utan den chans att avancera på något mirakulöst sätt som Kalmar FF hade inför avspark.
Men ett Örgryte som tog vara på rapp opportunism när Kalmar FF ville hålla i boll och hålla i mer boll, och sen spela runt bollen kring offensivt straffområde så länge att ingen till slut vågade slå ett inlägg.
Det var länge ingen bra match för Kalmar FF, det här.
***
Jag köper absolut snacket om att hemmalaget ägde boll och match i nästan 40 minuter. För så var det.
Men efter ett extremt sällsynt och slarvigt bolltapp av Carl Gustafsson, och någon William Hofvander-dragning senare - så kunde den sistnämnde med en halvträff intill Samuel Brolins vänstra stolpe sätta dit 0-1 - och matchen svängde. Det var ingen tavla, men det var en typisk aktion av en högerhänt målvakt.
Så, här får ni lite påtvingad målvaktsfakta av en före detta målvakt (som faktiskt var rätt bra men hade det mycket svårare i vänsterhörnet);
I stort sett hundra procent av högerhänta fotbollsmålvakter slänger sig mer naturligt just till höger. Vänstra hörnet kan vara obekvämt, och det syns ofta direkt på tekniken.
Så även i detta fallet.
När man slänger sig till höger så sträcker man ut sin högerarm så långt man bara kan, man når längre med den ena armen och handen - och landar på sidan.
Medan en vänsterslängning ofta innebär att man försöker stoppa bollen med båda händerna, når därmed inte lika långt och landar mer eller mindre på magen.
Varsågoda, för den lektionen.
Kalmar FF hade å andra sidan bara en möjlighet som kan kallas målchans första 45 minuterna, och det var ett Charlie Rosenqvist-avslut som kan ha landat på taket på mitt vackra barndomshem på Kalmarvägen 73 några hundra meter bort.
En anledning var att Nassef Chourak tvingades kliva av efter en smäll mot huvudet och ersattes av tonåringen Elion Imeri. 16-åringen är urspännande, men inte i närheten av någon allsvensk kaliber ännu.
Men jag gillar fortsatt att Koskela ger Imeri chansen i sådana här matcher.
***
Andra halvlek började inte bättre.
0-2 kom i den 51:a minuten, och var resultatet av ännu ett svagt försvarsspel av hela LAGET, ända från Öis-målvakten Mathias Nilssons inspark (!) till inhoppande Anton Andreasson kalla avslut. Det var passivt. Rörigt. Slarvigt.
En bjudning till, helt enkelt.
Och när Kalmar FF i sin tur bjöds på godis, en straff - helt obegripligt dömd faktiskt - av domare Kristoffer Karlsson, då rullade Marius Söderbäck försiktigt bollen i stort sett rakt i famnen på målis Nilsson.
Allt var dystert i Lindsdal sett med rödvita ögon.
Det mesta var faktiskt svagt.
***
Men om vi med rätta kan gnälla över 87 minuter impotent och generös (på fel sätt) Kalmar FF-fotboll, så ska vi också kredda inställningen och forceringen sista tre.
För en match pågår ju precis så länge. I 90 minuter, alltså..
Robert Gojani kom in med en kvart kvar, och det var en efterlängtad comeback. Inte minst för Calle Gustafsson, som med Gojani bredvid sig får lite draghjälp i uppspelsfasen på det centrala mittfältet.
Och om Calle Gustafsson kanske bjöd på 0-1-kassen, så var det samma man som låg bakom den sensationella avslutningen.
-
I den 88:e minuten hittade han inhoppande Anthony Olusanya med en precis långboll, och ensam med målvakten var Olusanya iskall och lättade in 1-2.
-
2-2-målet var en Marius Söderbäck-revansch, skottet listigt intill den högra stolpen - men den avgörande passningen i straffområdet kom naturligtvis från Calle Gustafsson.
Kalmar FF hade även bud på ett väldigt sent segermål, men Robert Gojanis avslut i hög fart landade nog någonstans på andra sidan Lindsdals IF:s fräscha klubblokal.
***
Om vi cirklar tillbaka till ingressen och ställer om frågan:
Vet vi då efter tre matcher i Svenska Cupen något mer om var Kalmar FF står jämfört med sina allsvenska konkurrenter?
Svaret är ju fortsatt nej.
Man ska pussla in den nya internationella mittbacken Achraf Dari, och marockanen känns på pappret som en förstärkning under vårsäsongen, men i övrigt är det här laget som ska göra det. Jag räknar sannerligen inte ut Toni Koskelas gäng, inte alls, men där finns avgörande saker att jobba på och det är nog svårt att idag påstå något annat än att Kalmar FF kommer kämpa för sin allsvenska existens under 30 omgångar 2026.
Örgryte, Västerås, Halmstad, Degerfors - och möjligen, möjligen Brommapojkarna. Tre av dessa lag lär man behöva ha bakom sig efter den sista omgången i november.
Din gissning är lika bra som min här.