Hon slog igenom stort med Aprilhäxan, den för drygt 25 år sedan. Men populariteten finns kvar. Under kvällen var hon i stadsbiblioteket, arrangören hade hoppats på 70 personer, det kom över 100. Nu kom hon med en ny bok, “Svalornas flykt”, som släpptes i somras. Hon har krimfallet “Lilla hjärtat” som utgångspunkt. En liten flicka, Esmeralda som dog av vanvård och som innan dess vandrat mellan familjehem och biologiska föräldrar. Esmeraldas mamma dömdes senare för dråp.
Det är inte första gången som Majgull Axelsson skriver om barn i utsatta situationer.
Hon har tidigare skrivit om ett filippinskt gatubarn som dog av sina skador efter att en man förgripit sig på henne, “Rosario är död”. “Svalornas flykt är ingen true crimebok, den handlar om fiktiva människor, en av huvudfigurerna är Esmeraldas syster, en annan en terapeut.
– Det gäller att hela tiden försöka ge liv åt sina karaktärer. Och inte minst hitta rätt namn, det är något jag jobbar hårt med.
I den här romanen har hon också en agenda. Hon är oerhört kritiskt mot myndigheter som skickar barn mellan familjehem och biologiska föräldrar.
Barn adopteras bort i England om föräldrar inte sköter sig
– I England får föräldrar till barn som lever i utsatthet ett år på sig att ordna upp sitt liv, komma bort från kriminalitet eller missbruk. Under den här tiden placeras barnen. Efter ett år görs en ny bedömning, har det inte blivit någon förändring så adopteras barnen. Det tycker jag är en bra lösning. Barn behöver stabilitet och ett hem.
Som många andra författare plockar hon också bitar från sitt eget liv. Hon vill inte kalla det för autofiktion. Hon har i och för sig försökt att skriva en självbiografisk bok, men tröttnade då hon porträtterade sig själv alltför nobelt. Men vissa bitar i “Svalornas flykt” är hämtade från sitt eget liv. Terapeuten, som är den andra huvudfiguren, har drag av en av hennes vänner. Dessutom har hon gett terapeuten sin egen sjukdom, parkinsons.
– Man har två val när man får ett sånt här tragiskt besked om en sjukdom. Antingen går man i terapi eller skriver man en bok, jag valde de senare.
Hon snubblar till lite på scenen, förklarar att detta är en del av hennes sjukdom även om hon innan föreläsningen har preparerat sig med medicin.
– Jag går på parkinsondans, ser hur andra förlorar sin mimik och sluddrar när de pratar, det skrämmer mig mycket.
Hon berättar också att hon har kanske skrivit sin sista roman. För det är ett slit. Hon har bett hennes man att inte störa henne innan klockan 13. Då sitter hon framför skrivbordet. Även om ingenting händer, om tangenterna inte hamrar.
– Det går inte att gå på inspiration, det är bara att göra, säger hon