Under torsdagen var Ardalan Shekarabi i Kalmar. Mest för att orientera sig om brottsutveckling i staden, men också för att berätta om självbiografiska bok “Korsvägar”. Och det var onekligen en snubblig väg fram till han fick sitt uppehållstillstånd i Sverige. Han föddes i Manchester där hans mamma studerade, detta bara två månader efter Ayatollah Khomeini gick segrande ur den iranska revolutionen.
– Vår familj trodde att det var säkert att återvända. På 1970-talet hade Iran en av världens mest gynnsamma ekonomiska utveckling. Och folk var trötta på Shahen så många trodde på ett mer jämlikt samhälle, säger han.
Men så blev det inte. Efter den islamska revolutionen följde massavrättningar, deportationer och införande av sharialagar. Det infördes också ett utvecklat system av angiveri.
– Plötsligt blev alla lärare bussiga och ville bli kompisar. Det var något vi inte tidigare varit med om. Sen förstod vi att de ville ha information av våra föräldrar, vad de gjorde och vilka de umgicks med.
Kvinnor och män fick inte bada tillsammans
Det skedde också en strikt separering av män och kvinnor.
– Vi brukade åka till en vacker strand vid Kaspiska havet. Helt plötsligt var det ett enormt skynke uppsatt, som en mur. Jag fick inte bada med min mamma längre. En dag i skolan byggdes en enorm tegelmur som separerade pojkar från flickor.
Även Shekarabis mamma var lärare.
– Men hon lyckades balansera det mellan sitt yrke och den nya regimen.
Men till slut höll det inte längre. Familjen fick fly. De valde Sverige.
Men asylprocessen gick segt. I samband med att Berlinmuren föll 1989 kom en strid ström av flyktingar till Sverige, främst från Bulgarien. Den svenska regeringen, då ledd av statsminister Ingvar Carlsson (S). Och det blev betydligt hårdare krav för att få uppehållstillstånd. De tidigare skälen krigsvägran och flyktingliknande skäl ströks. Endast de med "särskilt starka skyddsbehov" skulle få politisk asyl i Sverige. I den senare kategorin bedömdes inte familjen Shekarabi tillhöra.
Hans partikamrat skrev under utvisningsbeslutet
– Senare har jag sett att det var Mona Sahlin (S) som skrev under utvisningsbeslutet.
Familjen bestämde sig för att gå under jord i väntan på beslut om vilket land de skulle välja att fly till. Men situationen förändrades. Den nya regeringen med statsminister Carl Bildt (M) tillträdde och luciabeslutet upphävdes.
– Hade socialdemokraterna vunnit valet 1991, hade jag nog inte stått här.
Han berättar om hur han fick beskedet om att de fick stanna i Sverige.
– Det kom en polis och ringde på. Vi öppnade, han skrek genom brevinkastet att det var viktigt att vi hade fått uppehållstillstånd. Vi vägrade tro på honom, trodde det var en fälla.
Men det stämde.
– Det var min lyckligaste dag i hela mitt liv. Återigen träffa mina klasskompisar som engagerat sig att skriva ett brev till regeringen och bett om att vi ska få stanna.
Vände sig till ärkebiskopen om råd
Ardalan Shekarabi förklarar också våndan om att ta svåra beslut. Under flyktingvågen 2015 när den socialdemokratiska regeringen återigen stoppade gränsen, med hårdare tag runt migrationspolitiken, fick han samvetskval och mådde psykiskt dåligt.
– Jag vände mig till dåvarande ärkebiskopen Antje Jackelén för en konsekvensetisk analys. Då blev jag övertygad om att vi hade gjort rätt med att stoppa flyktingströmmen. Politiska beslut är svåra att göra men i det här fallet fanns inget utrymme för tvivel.
Några år senare berättar han om att statsminister Stefan Löfven (S) ville ha med honom på ett möte med Irans utrikesminister.
– Jag fick till en början panik. Men sedan råkade jag med rakhyvel, satte på mig en fluga. Två saker som båda var förbjudna under den islamiska revolutionen.