Den 27 februari var en natt som alla andra. Daniel Brynberg hade bara några timmar kvar på sitt arbetspass på Guldfågeln när han tog upp telefonen och såg att han hade 20 missade samtal och mängder av sms. Han fick en medskickad länk till nyheten från Dagens Kalmar om ett misstänkt mord i Oxhagen.
– Jag fick reda på att pappa hade dött. Det var helt overkligt. Han var segast av dem alla, han klarat så många olika sjukdomar. Han kunde inte, skulle inte dö. I alla fall inte på det här sättet, säger han.
Han blev förvirrad.
– Vad gör jag nu. Jag sa att jag måste fortsätta mitt arbetspass. Men det fick jag inte. Jag fick heller inte köra bil utan blev hämtad.
Någon timme innan. Vid fyra på morgonen ringde det på dörren hos Michelle. Utanför stod två uniformerade poliser. De kom med dödsbud till dottern.
– Din pappa har gått bort, säger de. Det har han inte alls, han är hemma, svarade jag. Jag känner hur mina knän viker sig och min sambo fångar upp mig.
Och de dåliga nyheterna slutar inte där.
– Det är så att vi misstänker att din pappa har blivit mördad, säger ena polisen.
Anders hade överlevt svår cancer, denguefeber, navelbråck och en extrem blodförgiftning. Det var pappan som barnen såg som odödlig.
Pappan hade ingen lätt uppväxt
Dagens Kalmar träffar Daniel, hans syster Michelle och deras faster Lena Enström i en lägenhet i Norrliden. Michelle dukar fram en Budapeststubbe och mängder av kakor. Syskonen och faster är tajta, det märks tydligt. Och banden har knutits än närmare efter pappas och Lenas brors död.
De beskriver Anders Brynberg som en spelevink. En social man som alltid hade nära till skratt. Han var glad på livet. Men också en man med ett mörker.
– Han hade ingen lätt uppväxt. Han hittade sin egen far strax efter han hängt sig, säger Michelle. Pappa var bara elva år då.
Syskonen tror att den ångest han bar efter upptäckten var obearbetad. Att han istället drevs in i ett missbruk. Han var periodare, brukar främst hålla sig till öl. Men med missbruk följer också en bekantskapskrets som ofta inte är den bästa.
Att vara barn till en missbrukare är inte lätt. Michelle och Daniel har sett och upplevt mycket men tappar aldrig sin kärlek till sin far. Det fanns ett band som var starkt, trots en stundtals strulig far.
Berättade för grannen om en fest
Den 26 februari träffade Anders en granne när de båda skulle slänga sopor. De var bara ytligt bekanta, men Anders berättade att han skulle ha fest på kvällen. Bara så grannen visste.
Fest blev det också. Enligt bilder från polisen förundersökning såg det ut att ha gått ganska lugnt till, det fanns få spår av röj. Men strax före 21 kom en 57-årig man till lägenheten på Arrheniusgatan. Han hade en yngre kvinnlig släkting som var i bostaden. 57-åringen hade sett det som sin uppgift att ta hand om henne, hålla henne ifrån droger. Själv hade det inte gått lika bra. Han var påverkad av amfetamin när han kom upp.
– De kände varandra. Kanske inte var bästisar men som jag uppfattade det hade de inget otalt med varandra. En gång var jag med när de träffades och jag minns att Anders klappade 57-åringen på axeln, säger Lena Enström.
När släktingen inte ville följa med hem så blev det bråk. Enligt 57-åringen så attackerade Anders honom med ett tennisracket. Bråket slutade med att Anders fick en kniv i hjärtat och dog strax efter. 57-åringen flydde sedan till en angränsande lägenhet. Polisen hittade sedan kniven med dna både från Anders och 57-åringen.
Vittnen som ändrade sin historia
I oktober var det rättegång i tingsrätten. Daniel och Michelle satt inne i rättssalen som målsägare. Tydligt tyngda av sorg och stundens allvar, men också av ilska.
– Det var otroligt provocerande. Många av vittnena ändra sin historia från polisförhören. Det var uppenbart att de ljög, de har en otäck tystnadskultur mellan sig.
Men tingsrätten gick på åklagare Johan Henningssons linje och dömde 57-åringen för mord. Fängelsestraffet sattes till 15 år.
Som det nästan alltid sker så överklagades domen. Från båda parter. Henningsson var missnöjd med att det bara blev 15 års fängelse, han ville att det skulle bli ett år till, vilket är normalstraffet för ett mord. Försvaret ville att 57-åringen skulle frias helt, detta med hänvisning till brister i polisutredningen. 57-åringen hade ett litet trumfkort och det var att vittnen hade ändrat sig efter de inledande förhören. I Sverige finns också en rättspraxis där man lägger större vikt i vad som sägs i en rättegång snarare än det som sägs i de inledande förhören.
Dagen efter hovrättsförhandlingen släpps 57-åringen fri. Vi får vänta till att få reda på hur juristerna resonerar. Men antingen frikänns han helt eller döms han till ett betydligt lägre straff. Den dömda mannen har suttit frihetsberövad sedan den 27 februari i år. Och det kan vara så hovrätten menar att han redan varit häktad den tid som hovrätten anser att han ska dömas till.
Beskedet kom som en chock. Efter nästan ett år i sorg så rivs allt upp igen.
– Att gå från att bli dömd till 15 års fängelse till att försättas på fri fot är ofattbart, hur kan det bli sån stor skillnad, säger Michelle. Det känns som ett hån mot oss anhöriga.
Försöker vårda minnet av sin far
Hon menar att situationen är helt obegriplig.
– Det känns bortom sjukt att den som har tagit livet av vår pappa kommer gå fri på Kalmar gator, där vi förmodligen kommer stöta på varandra och att vi aldrig kommer känna att rättvisa skipats, när vår pappa blivit bragd om livet och han som gjorde det kan slippa påföljd.
Men minnet av hennes far behåller hon. Och de hade en fin sista tid.
– Jag önskar bara att jag fick chansen att ge honom en sista kram och berätta för honom hur mycket du betyder för mig. Sist vi träffades satt vi uppe till två på natten och pratade om allt mellan himmel och jord, om nätterna sitter jag uppe och önskar att vi fått flera såna stunder, de var så värdefulla för mig.
I morgon kommer hovrättens dom.