Lotta Haag kommer och möter i dörren, i en klassisk Islandströja och på det julpyntade bordet ligger den första mer avancerade Norgetröjan hon stickade. Det var inget lätt projekt hon tog sig an av mönstret att döma, med omfattande färgskiftningar.
Den är fortfarande i hennes ägor, trots att det hunnit gå 28 år sedan hon lade upp första maskorna på rundstickorna.
– Jag minns precis hur allting började, att jag inspirerades att börja sticka av en tidningen som låg på ett bord hos mormor och morfar i Hälsingland. Jag slängde en blick i den och bestämde mig. Jag minns att mamma sa ”det blir väl jag som får sticka till sist”. Men jag lyckades, med lite hjälp av min syfröken, säger Lotta.
Pausade som småbarnsförälder
Hon stickade en massa som ung, fram till hon blev mamma. Då lade hon stickorna åt sidan, det var ju så mycket annat som skulle hinnas med.
– Jag gjorde ett försök att sticka för tolv år sedan, när min dotter Emma önskade sig en Pippi-tröja som var så populär ett tag. Jag köpte garn och började, men jag blev aldrig klar, får Lotta erkänna.
Repade upp och började om
Så där låg den halvfärdiga tröjan som ett dåligt samvete. Det som var menat som en 18-årspresent till Emma, blev istället en tröja till barnbarnet. Tolv år senare.
– Det var egentligen Emma som drog igång allt det här igen när hon hade med sig garn och stickor hem förra julen. Hon ville ha hjälp att komma igång med att lägga upp maskor till en tröja.
– Då kom jag på den påbörjade Pippi-tröjan som jag repade upp, det räckte precis lagom till en barntröja. Efter den har jag stickat fyra stycken sådana här norska tröjor som jag gett bort, en till min son Erik, en till pappa och två i 40- och 50-årspresent.
”Ett sätt att avstå telefonen”
Lotta fick ta bort sin hund i somras, så hon är mycket ensam om kvällarna och får gott om tid till stickningen.
– Det bara rasslar till så har flera timmar gått. Från början ville jag hitta något som höll mig borta från telefonen och göra något vettigt av tiden istället.
Idag kallar hon stickningen ett beroende, precis så känns det. När hon når mönstret, eller oket som det heter, på tröjans uppkant då vet hon att det är dags att beställa hem nytt garn.
– Under pandemin har det varit svårt att få tag i det här speciella isländska garnet, det har inte kommit hem som det ska. När jag skulle börja med sonens i februari tog det ända till september innan en specifik färg kom hem, så jag hann sticka fyra andra under tiden, säger hon. Det är tur att Bladhs i Vimmerby har ett jättelager i källaren, där kan man hitta färger som utgått.
Vad ger det dig att sticka?
– Dels värme, säger hon och skrattar. Den här tröjan har jag bott i när det varit kallt, eftersom jag har ett hus som är lite kyligt. I den fryser jag absolut inte eftersom man blockar garnet. Det liksom ”tovar” ihop sig med hjälp av ett speciellt tvättmedel för att bli extra tätt och varmt. Det står till och med emot lite duggregn, säger Lotta Haag och kommer på en annan glädje det skänker henne.
– Sedan känns det så roligt att folk blir så glada när de får en tröja i present, det är så kul att ge bort något man gjort själv och som de har användning av, tillägger hon och visar ett uppmuntrande tackkort hon fått av sin pappa Björn.
Inspirerat kollega
Lotta Haag jobbar som ambulanssjuksköterska, så det blir en del tid att fördriva mellan larmen. Då plockar hon mer än gärna fram stickningen.
– Det inspirerade en kollega, som tyckte det såg så avkopplande ut. Så henne har jag lärt att sticka, så nu är vi flera med samma intresse. Vi har till och med startat en digital syjunta på Messenger där vi kan hjälpa varandra om vi får problem eller visa upp det färdiga resultatet. Det är jätteroligt att vi kan peppa varandra.
Vad säger du om att det stickade plagget blev Årets julklapp 2022?
– Att jag var före min tid, säger hon och skrattar. Tänk det har jag flera gånger gett bort som present och så blir det årets julklapp. Det är lite roligt.
Fått beställningar
Fram- och bakstycke stickas på rundstickor medan ärmarna stickas på strumpstickor, sedan stickas delarna ihop. Någonstans kring tre-fyra veckor senare sitter Lotta med det färdiga resultatet.
– För tillfället håller jag på med en tröja till en kollega. När jag nyligen lade upp på Facebook, att stickningen blivit ett beroende för mig, fick jag en beställning. Nu får vi se om det kanske kommer fler. Det är lite tur det, jag kan ju inte använda alla själv och jag gör det så gärna.