Snöflingor yrde i luften på Södermalm, termometern visade några minusgrader.
Vintern hänger kvar i huvudstaden, och på tunnelbanan fylldes vagnarna av supportrar med tjocka jackor, grönvita halsdukar och sång i kroppen.
Hammarby tog emot Varberg i Svenska Cupens första gruppmatch, och när läktarna fylldes i tusentals inne på ett kokande 3Arena så hade några hundra tappra Kalmar FF-supportrar tagit sig till det som idag heter Hammarby IP.
Och en plats i fotbollens skugga.
Det är där Kalmar FF befinner sig i dag, och det är något som alla inblandade måste acceptera och omfamna.
Så kasta inga lystna blickar mot allsvenskans storlag, snacka inte om vad man ska åstadkomma i superettan 2025 eller under åren som kommer - bara ta nästa match som om den vore den sista i karriären och njut av de 90 minuterna som om de vore de roligaste och viktigaste man någonsin spelat.
Det är mitt bästa och enda råd.
Om man behövde ytterligare bevis på sin nuvarande plats i den svenska näringskedjan så kom svaren snabbt mot division 1-laget FC Stockholm Internazionale, och det var garanterat inte de svar som de betalande rödvita supportrarna hoppades få uppleva.
Stockholm dominerade
Om jag är snäll så säger jag att den första halvleken var jämn.
Och jag är ärlig så skulle jag säga att Rikard Norlings gäng hade det mesta och det bästa av spelet - och även den farligaste målchansen. Den när Marijan Cosic avslutade från nära håll, Samuel Brolin svarade för en reflexparad och vänsterbacken Sivert Øverby räddade med en rensning någon decimeter från den egna mållinjen.
Nye tränaren Toni Koskela matchade en del ungt och orutinerat från start och inte heller det slog väl ut. Ville Nilsson var ute på för djupt vatten på sin högerkant i Kalmar FF:s 4-4-2, och där bakom så fick då den vikarierande (?) och rätt duktige högerbacken William Andersson, en uppgift som blev svår.
Men det mest avgörande var ändå att jag saknade en spelare som ledde Kalmar FF på den snabba konstgräsplanen. Lars Saetra var trygg, Melker Hallberg krigade, Robert Gojani visade glimtar av det han är kapabel till, men där fanns ingen rödvit som med sitt spel visade att “här, följ mig, jag visar vägen”.
Ingen.
Den andra halvleken inleddes med en missad Ville Nilsson-chans och efter ytterligare tio minuter så hade han och gjort sitt för dagen.
Det hade även Gojani och Andersson.
Arash Jafarpour fick då flytta från ovan mittback till van högerback, men i ett ögonblick av övermod i den 62:a minuten så hade han förlorat bollen på mittplanen, FC Stockholm ställt om rappt och sedan snyggt spelat sig igenom KFF-försvaret. 1-0 smekte Lukas Sunesson in med sin vänsterfot, tätt intill Samuel Brolins högerstolpe.
Och det kändes helt rättvist.
2-0 var ett KFF-självmål efter en högerhörna när snön yrde så mycket att speakern inte kunde uppfatta vem som var sist på bollen.
Ja, det snöade en stund så mycket att domaren tvingades stoppa spelet med knappt åtta minuter kvar, då man inte längre kunde se vita linjer, eller någon grön del av konstgräsplanen för den delen.
Men då var allt redan över.
Sammanfattat (om det inte framgått): FC Stockholm Internazionale var bättre på allt. Bättre förberedda, bättre organiserade, Norling hade en bättre matchplan och även de för dagen bästa spelarna.
Men kanske mest kännbart för Toni Koskela & Co, FC Stockholm Internazionale såg ut att vilja mer än KFF-spelarna i varje duell.
***
Så här, man ska helst inte dra några som helst slutsatser kring den kommande säsongen efter att ha sett en fotbollsmatch i februari, inte ens om det är en tävlingsmatch. Och ännu mindre när Kalmar FF saknade spelare som Carl Gustafsson (jag räknar inte bort honom någonsin), Abdussalam Magashy, Rasmus Sjöstedt och Rony Jansson.
Toni Koskela spelade också utöver Nilsson och Andersson inhoppande ungdomar som Antonio Kujundzic, Charlie Rosenqvist och Zakarias Råvik. En ganska tydlig signal att Kalmar FF:s mål just nu knappast är Svenska Cupen utan förberedelser inför seriestarten.
KFF behöver skakas om
Det kan jag tycka är klokt.
Men, bleka insatser och tydligt svaga resultat som detta mot ett division 1-lag, det skakar garanterat om en del.
Och Kalmar FF kanske behöver skakas om.
Försäsongen har sett fin ut, resultaten varit okej, utåt så har det mesta varit mys - men kanske har man inte känt av den bistra verkligheten förrän nu.
Nyttigt?
Absolut.
För det är nämligen en verklighet som man kommer uppleva helg efter helg under hela säsongen i Superettan.