Det dunkades hårt från kortsidan bakom Samuel Brolin när danske (!) domaren Nanna Løf Andersen blåste igång matchen på klassiska hatkärleksarenan Vångavallen.
Det senaste kvittot på Kalmar FF:s starka bortastöd under årets säsong i superettan, och ytterligare ett bevis på den beslutsamhet som finns hos supportrarna:
Man ska bara tillbaka till allsvenskan.
Det är svårt att inte bli berörd av den hänsynslösa hängivenheten och jag hoppas verkligen spelare och tränare suger åt sig av den energi som sprids från bortaläktaren under 2025 och begriper att inte ta det för givet.
Och det tror jag inte man gör heller.
Kalmar FF har bara under en längre tid nu haft väldigt svårt att omvandla den kraften till något riktigt intressant nere på gräsplanen, och då tänker jag på offensiv fantasi, spets och effektivitet.
Första halvleken mot Trelleborgs FF var inget undantag.
Det hände faktiskt ingenting spännande värt att rapportera kring, och då väljer jag bort en nästanchans i den elfte minuten när Melker Hallberg nästan fick träff på ett inspel från Isaac Atanga.
Det är inte en värdig chans att skriva om när det är serietvåan som tar sig an laget som befinner sig på fjortonde plats i serien.
Trelleborg då?
Lite vassare framåt, men lika uddlöst.
Ungefär som ett bottenlag i superettan ser ut.
***
Det spännande satt istället på bänken från start den här lördagen.
Nyförvärvet Tomas Kalinauskas, 25, den offensiva spetsen från League One-laget Burton och Litauen som ska få fart på Kalmar FF:s offensiv under hösten.
En nyckel i det allsvenska racet.
Ja, nyckeln. Väl?
Eller blir det mer förstärkning?
Sportchefen Peter Swärdh var lite lurig i ett sms när jag frågade om Kalinauskas var hela svaret på den offensiva torkan, och förklarade att man haft två andra spelare på radarn i samband med värvningen av Burton-spelaren men båda dessa hade valt andra alternativ.
Men, kanske, kanske, skulle det värvas in något mer i sommar.
“Vi får se”, som Swärdh skrev i sitt sms.
***
Det finns de som hör av sig och menar att jag är för negativ till Kalmar FF:s insatser de senaste månaderna.
Det har jag svårt att begripa.
Kalmar FF har själva lagt upp ribban för den här säsongen, och den målsättningen stavas “Vägen hem”. Det vill säga, allt annat än ett allsvenskt avancemang är ett misslyckande, och då måste jag också förhålla mig till det i min kritik.
Och det jag har upprepat är att Toni Koskela, vars jobb jag för övrigt har få synpunkter på så här långt, och hans lag har satt sig i ett mycket gynnsamt läge inför höstens dramatiska upplösning.
Det är fullt möjligt att man fixar ett allsvenskt kontrakt med befintlig trupp.
Men, efter den senaste (och mycket knappa) segern mot Utsikten så hade KFF alltså en seger på de fem senaste seriematcherna. Nu är den en seger på de sex senaste matcherna, och snart kan man också knuffas ner från topp två av Västersås SK (som spelar bort mot Landskrona under söndagen).
Låt mig vara tydlig, det är i n t e GPS-rutten till “Vägen hem”.
Och man behöver inte vara någon direkt expert för att se att Kalmar FF:s spets är allt annat än spetsig och man skulle ge sig en betydligt bättre chans att nå målet om man investerar NU i offensiv kvalitet.
Snart kan det faktiskt vara för sent. Formpilen pekar inte åt rätt håll, om jag säger så.
Lånet av Tomas Kalinauskas, som gjort fyra mål på 84 matcher sedan 2022, är ett steg i den riktningen. Eller, är i alla fall tänkt att vara, och inhoppet såg intressant ut.
Men jag hade inte nöjt mig med det om jag vore ansvarig.
***
Jag har varit tuff mot Anthony Olusanya i år, trots en hygglig poängproduktion som ser fin ut på pappret. Men för mig är det inte spetsen Kalmar FF behöver längst fram, där finns för många brister som jag tjatat om i månader.
Mötet med Trelleborg var inget undantag.
Svag i presspelet, kan inte hålla emot i en mot en-situationer, osynlig framför motståndarnas mål, flera menlösa bolltapp - och så vidare.
Nu plockade Koskela av Olusanya redan efter en timme. Det fick räcka.
Men om sanningen ska fram så var det ingen annan rödvit spelare heller som kändes direkt farlig den här eftermiddagen.
Det glödde inte någonstans på banan.
Det var ett desperat Trelleborg som kom ut starkt i andra, skapade lite hyfsade möjligheter, samtidigt som Kalmar FF:s anfallsspel var omöjligt att se linjer i.
Långsamt jobbade man sig ändå in i halvleken, hade en hel del bollinnehav, men visste inte vad man skulle göra med det.
Faktiskt ingen aning.
Visst, det kom en forcering med desperation, Tomas Kalinauskas var en frisk fläkt utan att blända, de fixades många hörnor som aldrig var farliga, Lars Saetra tvingades av med en skada, Robert Gojani tog ett slarvigt gult kort och är avstängd nästa match, men att säga att Kalmar FF var nära och värda att vinna, det skulle inte vara att skriva sanningen.
Det skulle samtliga 1 055 åskådarna på Vångavallen hålla med om, det vågar jag lova.
Även de starka 300-400 tillresta Kalmar FF-supportrarna som aldrig gav upp. Och de är faktiskt värda mer än två bortasegrar under superettan 2025.