Kvarteret heter Akacian. Det för kanske tankarna till ett ensamt träd på en savann i Östafrika. Lugn och harmoni. Så kunde det också kanske vara i det här kvarteret i Gamla stan, men här råder snarare motsatsen. Kommunen och länsstyrelsen är involverad i en kamp mot en husägare som nu kan få rättsliga efterspel.
Det är ett välmående vackert område, ett av de mest exklusiva adresserna i Kalmar. Stenkast från sund, slott och konstmuseum. Här ansas trädgårdar, fasade är nyputsade och brevlådor bågnar av trycket från tjocka morgontidningar. En idyll, där man bryr sig om sitt boende. Allt verkar vara pietetsfullt i ordning. Med ett undantag. Charlotte Åkerlinds hus. Det ser ut som ett ödehus, panelen lossnar, fönster är igenspikade av plywood, grunden rämnar, jorden i trädgården eroderar, staketet sjunker och pinnar lossnar.
Det är lite ironiskt, för ägaren till det här huset är förmodligen den på gatan, i kvarteret eller kanske till och med i hela stadsdelen som brinner mest för byggnadsvård. Hon har med olika byggnadsvårdsexperter och med Kalmar läns museum i sitt hus återskapat 1700 talet, genom att specialbeställa foder, lister, karmar, varsamt renoverat alla originalfönster med handblåst glas, allt för att få rätt patina. Allt material är naturligt, ingen plast och enbart linoljefärger. Huset kan andas, menar hon, vilket eliminerat ännu värre skador. Om det nu har kunnat bli värre.
Sover på en soffa
– Jag håller på att flytta nu igen, säger hon. Jag har bott hos en brorsdotter ett tag, men de ska sälja sitt hus. Men nu har jag fått flytta in till min svägerska, jag får sova på en soffa. Jag har sökt lägenheter i omgångar, men så fort jag nämner mitt namn för fastighetsägare så finns de inga vakanser. Jag förstår dem. Den bilden som kommunen och länsstyrelsens beslut delger är att jag vanvårdar mitt hem och får skylla mig själv.
Hon menar att hon är paria hos kommunen. Att hon tror att det har blivit något personligt mot henne. Att det har gått prestige i ärendet.
– Titta här bara, säger hon. Här ligger det fullt med löv och högt ogräs utanför mitt staket, det är kommunens mark. Där, på andra sidan gatan är det rent och det är privat mark. Kommunens anställda går runt med lövblås överallt annars. Men utanför mitt är de inte. Därför ser min fastighet extra ovårdad ut. Men se in i min tomt, jag har tagit bort mina löv, klippt mina träd. Det är skrämmande med den makt en myndighet kan utöva mot en enskild. Jag är driven, innehar kunskapen, vågar. Tänk om någon annan köpt detta huset som inte hade orkat bråka?
Huset köptes 2012. Två år senare var det stora bostadskomplexet i Söderport klart. Och det är just det som hon tror är problemet. Ett tjugotal grävningar senare runt fastigheten, resulterade i att hennes tomt blev som en väl fungerande pool, vatten trycks in i hennes tomt men kommer inte därifrån. Vid varje regn samlas det vatten på gatorna som måste sopas bort. Charlotte har vattenvakter i huset som hon tömmer dagligen. Hela tomten verkar fungera som en svamp.
Bygg på en nästan 1 000 år gammal bosättning
Staket som är utformade under överensstämmande från länsmuseet spricker men det finns inget som vittnar om att de var nymålade för fem år sedan. Vi går ner i källaren som till hälften består av bosättningar från 1100-talet. Den har klarat sig i nästan 1 000 år, men nu syns tydliga färska sprickor. Det dånar av värmefläktar som försöker ge konstgjord andning åtkällaren. Charlotte hade sin son boende här ett tag, men han var tvungen att flytta, det kunde komma kaskader av vatten ner i rummet. Köket har hon fått montera ner, alltså påminner är en ny spis som ser helt oanvänd ut. Uppe på övervåningen, vid hennes sovrum har en sidan börjat att luta. Hon tror att hela huset håller på att gräva ner sig i den sanka marken.
– Det är här jag har lagt mina besparingar och åtta år av mitt liv, säger hon. Huset har kostat mig mitt äktenskap, jag och flera i min familj har fått olika sjukdomar som direkt kan kopplas till alla problem vi haft med huset, säger hon.
Varför?
– Jag älskar det här huset och köpte det. Jag ska bara bo här. Det har jag sagt sedan jag var liten och gick förbi här. Och ja, jag är kanske envis.
Huset kostade 4,5 miljoner kronor. Hon har lagt minst lika mycket till för att få det i det skick hon vill. Tillkommer gör alla arbetstimmar. Efter alla tänkbara byggnadsvårdande åtgärder för att försiktigt och varsamt ge huset sin forna glans. Vid en första blick är det inte mycket man får för tio miljoner. Det ser snarare helt utdömt ut. Som nåt i ihopsnickrat och som för tankarna till en favela i Rio de Janeiro snarare än en av Kalmars dyraste adresser.
Hon säger att hon försökt uttömma varje möjlighet till en konstruktiv dialog med kommunen. Men det har blivit låsta positioner. För några veckor sedan gick det så långt att hon protesterade på Stortorget, med kravet att få möta Johan Persson (S).
– Det stod i Barometern att jag hungerstrejkade. Där stod jag, åt bulle och drack kaffe. Det blev lite problem när de körde ut nyheten. Människor i min närhet trodde jag tappade det helt, att jag slutat äta.
Det blev till slut ett möte med Johan Persson och bygglovschefen.
– Johan lovade mig ett möte i verkligheten med ansvariga chefer, dock samma som försvarat sig mot mina bevis. Det borde vara jäv att utreda sitt eget arbete gång på gång.
Hur går turerna med kommunen nu?
– Vi hade ett möte i torsdags. Då stod vi på trottoaren som är cirka 40 centimeter över min tomt, jag ville visa nivåskillnaden. Och själva orsaken till att dagvattnet stannar hos mig. Det jag fick höra är att det är felaktiga dränering som har orsakat allting, de andra håller med och det är försumbara mängder vatten som kommunen leder in i tomten.
Nu tar hon nästa steg.
– Jag har anmält dem. Polisanmälan handlar om en mängd olika fel som jag anser kommunen har gjort.
Ärendet är överlämnat till åklagare i Växjö.
– Jag hade en kontakt med honom i veckan, han sa att det här kommer att ta tid och att han vill göra det noga. Det var ett bra samtal, jag känner mig inte så ensam längre, säger Charlotte Åkerlind.