Att det går att samla så många på en gång här i Vimmerby, det är smått otroligt. Sport va. Det har nånting. Det är vackert hur vi kan bli så engagerade i att en liten svart gummibit ska in i rätt nät. Att vi kan engagera oss så fullt ut i något som ju egentligen bara är en lek.
Jag hade lite svårt att titta på själva matchen, det blev mest att jag spanade på folk. Men det verkar inte vara ett undantag. Jag såg ju att alla som var där inte följde matchen till fullo. Alla kids som drog runt och käkade godis och snackade och bufflade. Jag fattar att det för dem är som ett mellanstadiedisco utan disco, och med fler vuxna.
*
Den där magin vill man ju åt. Det där när folk samlas och man känner en gemensam puls.
– Det är bara här och på Tomtesmyg man kan känna pulsen i Vimmerby, sa någon, och ja, det finns en poäng. Jag skulle önska att man kunde känna pulsen oftare. Att vi kunde fylla teatersalongerna också. Det är ju också en lek. Men hur kommer vi dit? Är det korven? Är det ljudnivån och att man inte behöver vara tyst en enda sekund om man inte vill? Är det det låga priset? (Det är det inte - hockeybiljetten kostar mer än en bio- eller teaterbiljett såg jag nu.)
Äh jag fattar. Det är en kultur som folk har vuxit upp med. Det är trygghet och en slags rutin att gå på match - samma förutsättningar varje gång. Man vet hur det kommer vara. Hur korven kommer smaka, hur publiken kommer låta, hur godiskidsen kommer springa omkring. Och så finns ett lagom moment av spänning där. Vem vinner? Det är Gladiatorerna utan blodspill. På en plats där folk känner sig lika hemma som i tv-soffan.
*
Men ändå - jag vill ha fler platser som pulserar. Jag vill att vi kollektivt bestämmer att vi fyller alla lokaler och skogar på bio, teater, hockey, och tomtesmyg. Puls, puls, puls.
Eller också kanske jag bara borde flytta till en större stad om jag nu gillar puls så mycket? Jag vet inte. Men hockey alltså, det har nåt.