Annons:

LINNÉAS KRÖNIKA: En person som sjunger och 20 000 personer som glor

Jag är på en breakdance och beatbox-konsert. Alltså, jag är en vuxen i publiken som råkade hamna där. De är coola och balla på scenen. De visar sina magrutor och säger till publiken att de ska “make some noice”. Jag tjoar lite vuxet och klappar händerna. Men det enda jag tänker är “jag vill också”.

Annons:

Och det är då jag inser det. Kanske för första gången i mitt liv inser jag, att det är för sent. Jag inser att jag inte kommer att kunna bli en professionell breakdance-artist. Skeppet har seglat. Tåget har gått. Det är inte ett slag i magen, det är ett faktum sedan länge. Det tåget gick cirka 1998. Det är försent. Det är över. Men jag har inte fattat det förrän nu. Jag kommer aldrig att stå på en scen, göra ett breakdance-move till ljudet av tusentals skrikande fans och visa mina magrutor. Insikten gör ont. En glödande cigarett som bränner ett litet hål i min själ.

 

*

 

Men vänta nu. Jag lyssnade ju på Fördomspodden med Gustaf Norén, från rockbandet Mando Diao. Vad var det han sa? Vad var det han pratade om? Jo, han pratade om hur stört det är att en sjunger och dansar, medan 20 000 pers applåderar. Han sa;

“Jag tycker det nästan är perverst, observerandet av en legendarisk spelning. Jag kan inte tänka mig något längre ifrån musik och kultur. Ja, ni måste ur den där matrix-världen på en gång alltså. Börja sjung, börja dansa, börja spela. Alltså, det är inte svårt. Det är svårt om du tror att du måste göra en legendarisk spelning, ja verkligen. Det är svårt. Men det är ingen legendarisk spelning.”

 

Jag tänker på när jag var liten. Vad ska du bli när du blir stor? Jag tror jag sa “författare”, men jag menade egentligen “känd”. Jag hör det ännu oftare idag. “Jag vill bli kändis”. Varför då? Vad hände med att hela poängen med en musiker, en speleman, var att folk skulle dansa till det. Måste jag ha magrutor och dansa breakdance? Nej! Det måste jag inte. Måste jag dansa? Nej, det måste jag inte - men jag vill! Jag vill dansa. Jag vill sjunga. Jag vill spela. Jag vill skapa. Måste det vara bra? NEJ! Varför skulle det vara bra? 

 

Det är något stört i konserter där en person står på scenen, och de andra bara står och glor. Ja, det kan vara fint, absolut. Och det kan bli något magiskt. Men det bygger ju på att få till en känsla av att vi alla är medskapare. Att publiken har en roll. Såklart vi ska ha konserter och teaterföreställningar och cirkus. Men är det inte lite skevt ibland? Att många av oss oftare står och glor istället för att själva göra? 

 

*

 

Äsch, ni gör som ni vill. Och jag kommer inte att dansa breakdance på en scen och visa magrutorna och ropa “make some noise” men jag kanske kommer lära mig ett breakdance-move. Jag kanske kommer sjunga i en kör. Jag kanske sätter upp en egenskriven pjäs. Jag kanske lär mig en ny låt på gitarr. Och kanske, om jag har riktig tur, så gör jag det tillsammans med andra. Och redan där slår det, för min egen del, känslan av att vara på en legendarisk konsert. Vilken grej.

 

Jag jobabr som teaterpedagog, och påminner ofta mig själv om det. Särskilt när imposture syndrome slår till. “Vad kan jag? Vad vet jag?” Kanske ingenting. Kanske massor. Men det spelar ingen roll, för nyckeln är: Vad vill jag lära ungarna? 

Jag vill lära dem punk. Bara punk. Jag vill lära dem att det spelar ingen roll om de kan alla ackord på gitarren. De kan starta ett band ändå. Jag vill lära dem att de kan skapa, själva. De behöver inte tillstånd. De behöver inte ens vara bra. Det är inte det som är poängen. 

 

Poängen är bara, att de inte behöver stå och glo. De är välkomna upp på scenen. Eller kanske ännu hellre; om de står på scenen - så är de välkomna ned i publiken. 

Annons:

Linnéa Nestor

linnea.b.nestor@gmail.com

Annons:

Annons:

Kommentera

Kommentarerna nedan omfattas inte av utgivningsbeviset för www.dagenskalmar.nu.

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt