LÜHR: Andades nervös nykomling och pinsamt allsvenskt bottengäng

Det finns två spelare i Kalmar FF:s trupp som jag anser hålla för en, eller till och med två och tre, nivåer över allsvenskan.

Som har kvaliteter för ett allsvenskt topplag, ett europeiskt proffslag, eller till och med ett landslag.

Det är mittbacken Aboubacar Keita och det är Calle Gustafsson. Ingen av dessa två stöttepelare fanns med i den rödvita matchtruppen mot Hammarby den här soliga söndagen, och om vi nu ska plocka fram något som inte är nattsvart kring kölhalningen på ett mycket välfyllt Guldfågeln arena så är det väl just det.

Kalmar FF är ett annat lag med Gustafsson och Keita i startelvan.

Utan duon är man knappt allsvenskt, som det känns just nu. Man var det inte mot hopplösa Blåvitt senast (förlust 2-3) och man var det definitivt inte mot ett Hammarby ju som kommer att pressa Sirius på förstaplatsen under 30 omgångar, det är jag säker på.

Ni säger att jag inte nämner Charlie Rosenqvist eller Charles Sagoe Jr i samma andetag? Det stämmer. Båda har ju haft viktiga och sensationella säsonger så här långt, gödslat med mål och assist, men för mig är det för tidigt att säga att Rosenqvist kommer att flyga på samma vis karriären ut, och Sagoe Jr har jag svårt att se producera på samma sätt om motståndet skulle bli svårare än det han mött i Sverige i år.

Calle Gustafsson och Aboubacar Keita, de har däremot allt som krävs och lite till.

Och deras frånvaro lämnade i dag gigantiska hål i Toni Koskelas lagbygge. Till och med pinsamt stora hål.

***

Samuel Brolin är en målvakt som har brister i spelet med fötterna och i spelförståelsen, men han kan också stå för de stora och märkvärdiga räddningarna.

Under dryga fyrtio minuter var det just också galna Brolin-räddningar som höll matchen mållös, som agerade flytväst åt ett sjunkande Kalmar FF - där paraderna på Frank Junior Agyeis inledande två avslut fick även den mest luttrade gamla veteranmålisen (jag, alltså) att häpna.

Problemet, och det är ju synd på riktigt, är att inte så många kommer att minnas den här matchen för Samuel Brolins jätteparader.

I den 43:e minuten skickade Agyei, med sitt tredje försök, nämligen in 0-1 med en fin höger i krysset. Det var sannolikt för Brolin det minst svåra av de tre avsluten, och efter det så var allt över.

När Kalmar FF i inledningen av den andra halvleken knappt kom över halva plan, knappt fick låna bollen, så manade Henrik Rydström på sina Bajenspelare och där kom snabbt 0-2, 0-3 och 0-4.

Alla snygga kassar.

Och ruggigt svagt rödvitt försvarsspel.

Snudd på uppgivet. Ja, med fem minuter kvar av matchen så hade Hammarby 24-2 i avslut. Alltså, tjugofyra grönvita mot två rödvita.

Det var en enastående klasskillnad, en 90 minuter lång utklassning där toppen krossade botten på ett brutalt sätt.

***

Henrik Rydström har på kort tid alltså trummat igång Hammarby på ett mästerligt (!) vis, och för en journalist som fått vara mycket nära Rydström och hans Kalmar FF-lag under en hel säsong (minns fjärdeplatsen 2022, va), så känns det rättvist att den kalibern av ledare inte längre stämplas av sortin från ett uselt skött Malmö FF eller sparken från Vilda Västern-klubben Columbus Crew.

För mig är Henrik Rydström fortsatt landets bästa fotbollstränare.

Sedan, det är ju kanske inte guldjagande Hammarby, Sveriges bästa lag för närvarande, som Kalmar FF ska slå den här hösten för att klara det allsvenska kontraktet. Det är snarare lag som nykomlingskollegan Västerås SK och jumbon Halmstads BK.

Det är också de två lagen som väntar härnäst på det allsvenska programmet, och båda matcherna går då på bortaplan. Kanske inga bra nyheter för seriens sämsta bortalag, men förhoppningsvis är det med Aboubacar Keita (trötta baksidor på låren) och Carl Gustafsson (lindrig hjärnskakning) på planen.

Då är också Kalmar FF ett helt annat lag.