Det var stökigt hemma. Marcus Stenberg bodde hos sin mamma och hennes sambo, han vägrar konsekvent att kalla honom för styvfar, "det finns ingen far i honom". Sambon var alkoholiserad, en periodare. Det var svårt, osäkert att vara hemma. Iffehallen blev en tillflyktsort.
– Ishallen blev mitt hem. Det var här jag fann trygghet, värme, kärlek. Saker jag saknade när det var jobbigt hemma, säger Marcus Stenberg.
Han var i Iffehallen som ofta han kunde.
– Var det träning vid 19 så slutade den runt 21, men jag var alltid kvar till 23. Fixade lite med utrustning, städade i ordning. Allt för att slippa åka hem.
Hans uppväxt har f inneburit att han hatar julen har alldeles för många dåliga minnen av helgen när drömmar om en fröjdefull högtid har bytts till mardröm.
– Jag dricker heller aldrig alkohol framför mina barn. Inte ens ett glas vin en fredagkväll om barnen är hemma. Detta för att jag inte ska riskera att så det minsta lilla frö till elände.
Han förknippar en stor del av sitt liv med Kalmar HC. Han började spela hockey med klubben när han var sex år. Efter han själv slutade spela fortsatte han som ungdomstränare. Han var under en tid även domare. Sen fortsatte uppdragen för älsklingslaget.
– Ett tag spelade jag musiken på matcherna, jag har varit materialansvarig, arbetat med marknadsföring för klubben. Sen hamnade jag i styrelsen och nu är jag ansvarig för sociala medier.
Varför denna kärlek till ett lag i tredje divisionen?
– Det har varit en trygghet för mig. Det är här jag har hängt med spelarna och andra runt omkring hockeyn, det har blivit en familj.
Men kärleken har också byggts upp i och med den förändring som gjorts i klubben. Marcus berätta om division tre-matcher med 150 personer i publiken, när var allt annat än hausse runt KHC.
– Jag tänker ofta på vad man tillsammans med andra varit med och byggt upp till där laget är idag. Det har varit en krokig väg men vi var många som fick fart på Kalmar HC.
Jag har hört att du lägger mellan 40-60 timmar per vecka på KHC?
– Jag vet inte, det låter väldigt mycket. Men jag har lagt och lägger mycket tid. Det är klart att jag har dåligt samvete för sambo och barn som säkert har lidit på grund av mitt engagemang. Jag har ju ett heltidsjobb som plåtslagare också. Men jag har så HC att tacka för så oerhört mycket, det är så jag se det. Jag mår bra av det här, behöver det.
Det är fan inte alltid lätt att vara ett fan. Kalmar HC har startat säsongen uselt och det tog nästan två månader innan de i helgen lyckades hämta hem en trepoängare.
– Det är alltid lika illa varenda gång vi förlorar. Man går där i vredesmod några flera timmar efter match, försöker analysera vad som hänt, bollar med andra fans. Jag har haft det väldigt jobbigt, väldigt länge nu.
Men så kan det vända, som nu i söndags, med vinst mot Tyringe.
– Det var underbart att komma hem, äta middag med familjen, natta barnen. Man lever för det här.
Han har befäst sin kärlek med bläck, har tatuerat klubbemblemet på bröstet. Men det är inte den enda gaddningen han har som hyllar HC.
–När vi gick upp i etta så tatuerade jag in alla spelarnumren på ryggen.
Ikväll är det bortamatch. Kalmar HC möter Tranås.