LÜHR: Klasskillnaden blev för stor – långt ifrån att kunna störa ett topplag

Det är som om samma förutsägbara film vevas upp gång efter gång när Kalmar FF gör resan till söder om Södermalm för allsvenska matcher.

Man vet vad man måste göra för att stå emot (det är något man säger innan avspark i alla fall) för att möjligen chocka de mer namnkunniga motståndarna - men det känns faktiskt nästan aldrig nära.

På de åtta senaste matcherna på 3Arena (tidigare Tele2 arena, ni vet) så har Kalmar FF en seger och en oavgjord. Och chanserna till den där överraskningen blåser oftast bort snabbt i stormens öga, när sången och vrålen från 20 000 åskådare eggar hemmalagen att vrida upp adrenalin och tempo för att gå på en tidig knock.

Så var det mot Djurgården i våras.

Så blev det mot Hammarby den här söndagen.

Abdussalam Magashy hade då hunnit med att missa matchens (!?) bästa målchans redan efter fyra minuter, då han av någon märklig anledning valde att försöka styra in Charlie Rosenqvists inspel med höger yttersida i stället för att bredsida in bollen i öppet mål med den vänstra.

Det blev ett uselt avslut och inspark för Bajen.

Och sex minuter senare lyckades Paulos Abraham på något sätt ltfta in 1-0 över en liggande Samuel Brolin efter att ett inspel från Noah persson tagit vägen via Victor Larsson och landat på Abrahams fot.

Arena exploderade.

Och Kalmar FF-spelarna blev ett nummer mindre där ute på vad som måste vara allsvenskans snabbaste konstgräs.

*** 

Nu är ju utgången inte konstig alls egentligen.

Som jag skrev redan i ingressen så är Hammarby årgång 2026 byggt för att vinna SM-guld, och det var ju därför Kalle Karlsson sparkades och Henrik Rydström hämtades in under VM-uppehållet.

Hammarby var också riktigt bra.

Och Kalmar FF är fortfarande nykomlingar, och har ännu inte tagit en enda poäng på bortaplan i år.

Men. Ändå. Visst hade man hoppats på lite mer. Det hade i alla fall jag.

Istället fick vi se en stor del av den rödvita startelvan (och några inhoppare) som är väldigt långt ifrån att kunna störa ett topplag som Bajen på deras hemmaplan.

•  Vänsterkanten i form av Victor Larsson och Abdussalam Magashy blev under första halvlek tillplattad av en virvlande grönvit duo bestående av Montader Madjed och Hampus Skoglund. Både Larsson och Magashy byttes också ut i halvlek.
•  Behovet av en skicklig nia visades för sjuttioelfte gången den här säsongen, då Anthony Olusanya (utan mycket understöd, det ska sägas) var helt osynlig. Spenderades alla pengar på en ny mittback (Alexander Almqvist), eller finns där något kvar i skattkistan för en anfallsvärvning?
•  Charles Sagoe Jr var inte i närheten av de höjder vi upplevt tidigare den här säsongen.
•  Charlie Rosenqvist har de två senaste matcherna sett ut lite som den 18-åring som inte bjöds in till premiärträningen inför säsongen. Framspelningen till Magashy var riktigt fin, men sen hände inget mer med bollen. Men, glöm inte, Rosenqvists säsong är som sagt redan en succé. Så slappna av och lira bara, Charlie.
•  Tränaren Toni Koskela och jag verkar överens om Nassef Chouraks nuvarande (?) nivå, och Ajax-köpet har därför hamnat på bänken. Kom sedan in i halvtid, höll i bollen okej, men spelet i allsvenskan går så här långt för fort för Chourak. 

Och så Aboubacar Keita, den potenta mittbacken som gjorde comeback senast mot Örgryte efter längre frånvaro på grund av en avsliten hälsena, som såg riktigt rostig ut. Svaga passningar, svag tajming i spelet i stort och så ett olyckligt självmål i den 51:a minuten när han styrde in Madjeds inlägg från höger i mål. Men - Keita har den här nivån i sig, han behöver bara fler matcher. Tålamod, please.

*** 

Någon rödvit spelare som höll i mötet med topplaget Hammarby då?

Robert Gojani var fin med bollen, och Rony Jansson löste oftast sina högerbacksuppgifter.

Men det var ju främst Calle Gustafsson som tog fajten, både spelmässigt och fysiskt. När Kalmar FF hamnade i underläge så var det Gustafson som försökte kriga laget in i den ojämna kampen. Han klippte Tesfaldet Tekie på ett fränt vis, och lite senare var det Markus Karlsson som fick smaka på en rejäl tackling. 

Whatever it takes, liksom.

Calle Gustafssom slet över hela banan, vann mycket boll på egen hand och kastade sig in i alla möjliga dueller. Och om det i första halvlek inte direkt fanns något eget KFF-spel, så började Gustafsson hitta rätt även med spelfördelningen i den andra. Öppnande crossbollar, små fina vägvinnande passningar i uppspelen och så vidare.

Men det var ju inte nära att räcka till den här gången.

***

Det var istället Henrik Rydström som följde upp sin flygande start i Borås förra helgen med att ta sina andra raka seger som färsk Bajen-tränare.

Och med massor av omgångar kvar av allsvenskan så skulle jag tycka det vore jobbigt om jag var Sirius, att ha ett plötsligt stekhett Hammarby jagandes under sensommaren och höstspurten.

Rydström har fungerat som en injektion i ett vansinnigt talangfullt lag som av någon anledning underpresterade svårt under Kalle Karlsson. Får han ytterligare rull på det här bygget, och där finns stora möjligheter till det då man närmast möter Degerfors (h) och BP (b), då kan avståndet uppåt krympa snabbt.

Får jag tippa nu?

Ja, då säger jag att Hammarby vinner SM-guldet 2026.