För Calle Gustafsson tvingades vila mot IFK Göteborg med en lättare hjärnskakning.
In då med Nassef Chourak centralt på mittfältet bredvid den skicklige Robert Gojani, och det fick effekter rätt omgående. Jag har som bekant ännu inte klivit på något Nassef Chourak-tåg den här säsongen, jag har ansett att Ajax Jong-värvningen är överdrivet kladdig med bollen, långsam i beslutsfattningen och inte alls den precisa vänsterfotade poängmaskin Kalmar FF och deras supportrar trodde och hoppades på.
Det var sedan många som skrev till mig på sociala medier i inledningen av säsongen, de menade att jag var överdriven i mina beskrivningar av Calle Gustafssons spel och betydelse - och att Nassef Chourak var minst lika bra. Faktiskt bättre.
Vi vet idag att det bara var flugsurr, som jag är glad att jag inte svarade på. Det gäller att vara selektiv i de kamper på Twitter man ger sig in i. Och tränaren Toni Koskela fattade ju också läget ganska snabbt, det är därför Chourak blivit fast på bänken.
För kvalitetsskillnaden är enorm, betydelsen för laget likaså, och det syntes som sagt ganska snabbt i mötet med Blåvitt. Där Gustafsson är en ledare, bollvinnare och en dirigent som bestämmer tempot i Kalmar FF:s spel och bidrar lika mycket i defensiven som i det rödvita anfallsspelet, så är Chourak mer av en opportunist. Både offensivt och defensivt.
Han var inte ensam skyldig, såklart, till att de första 45 minuterna blev till något av en rätt ovanlig Hawaii-session, där IFK Göteborg hade det mesta av bollen och skapade de flesta och bästa chanserna.
Men det är klart att balansen vi vant oss att se inte längre var tydlig.
***
Charlie Rosenqvist skarvade snyggt in 0-1 i den nionde minuten efter en kraftfull nednick i straffområdet från Abdussalam Magashy (Nassef Chouraks inlägg blev till en hockeyassist).
Snyggt.
19-åringen kanske inte är i den vansinniga form han visade upp under våren, men det var Rosenqvists sjunde kasse på en halv allsvensk debutsäsong - och det är inget annat än sensationellt.
Men nu började det bölja rejält, mest åt “fel” håll, och kvitteringen kom bara fyra minuter senare. Och där borde bland andra Charlie Rosenqvist gjort det bättre.
En hörna från Tobias Heintz gick igenom två rödvita spelare på främre stolpen (Rosenqvist den ena syndaren), bollen tilläts studsa framför mål och på den bakre stolpen sa David Kruse “tack så mycket” och nickade ostört in 1-1.
Kryss efter en halvlek var sannerligen inte orättvist.
Det var klar fördel Blåvitt, och det skulle bli värre för Kalmar FF.
***
Man var satta under hård press direkt i den andra, och de fåtal omställningar som dök upp förångades snabbt. Snabbe Marius Söderbäck gav ett valpigt intryck den här gången. Charles Sagoe Jr försökte, men försökte oftast ensam mot för många blåvita tröjor.
Blåvitt hade ett tag 13-0 i hörnor. Det säger ändå en del.
Och efter en lång belägring av Kalmar FF:s straffområde så kom också chansen, eller kalla det misstaget, hemmalaget väntade på. Ett instick mot Tiago Coimbra i den 76:e minuten fick Nassef Chourak att ta betet. Kapningen bakifrån var lika slarvig som onödig och Sam Larsson drog sedan in 2-1 från elva meter med en boll som gick under Samuel Brolin.
3-1 smällde inhoppande Alfons Borén in kort därefter och allt rödvitt poänghopp såg ut att försvinna snabbt i solgasset på Gamla Ullevi. Så blev det också, trots en påpasslig reducering av Charles Sagoe Jr som fortsätter att producera poäng i stort sett varje allsvensk omgång.
Kalmar FF:s facit på bortaplan den här säsongen är lika dåligt som det man äger hemma på Guldfågeln arena är starkt.
Bara en poäng är ju uppseendeväckande svagt.
Och det här var inget “bra lag” som många Kalmar FF-spelare och ledare försökt förklara den obefintliga poängutdelningen med fram till den här helgen. Alltså, att motståndet i bortamatcherna varit riktigt svårt så här långt.
De har delvis rätt, och IFK Göteborg må vara ett sårat rovdjur, som har skyhöga krav på sig utifrån trots att man äger en trupp som knappt håller för en mittenplats i allsvenskan den här säsongen. Men det är inget “bra lag” i år.
Samtidigt ska vi inte glömma att Kalmar FF fortfarande är en allsvensk nykomling.
Med god poängmarginal ner till strecken i botten.
Det tål faktiskt att upprepas.
***
Nu blir det spännande att se om Noah Shamoun tagit kliv sedan han lämnade Kalmar FF för ett par säsonger sedan. Shamoun är en fin gubbe, både på planen och utanför, och lite extra spets på kanterna är aldrig fel.
Och kanske ännu mer intressant blir det att se om sportchefen Mats Winblad kan hämta in den finske skyttekungen Kasper Paananen, den nia som laget saknat under hela 2026.
Nästa omgång väntar ett urstarkt Hammarby på hemmaplan i Kalmar.
Tränat av Henrik Rydström.
Jag längtar redan dit.