Lite nytt.
Lite spännande.
När Toni Koskela sjösatte sin elva mot Djurgården den här måndagskvällen så fick de vana Kalmar FF-ögonen vänja sig vid lite nya spelare, och det var mestadels intressant.
Mestadels.
Fokus har under veckan givetvis legat på Charlie Rosenqvist, rekordförsäljningen och hans smått osannolika karriärresa som hastigt förde honom tillbaka till Guldfågeln arena i en annan tröja än den rödvita. Och jag ska återkomma till Rosenqvist, så klart.
***
Men låt oss börja i en annan ände, med spelare som istället valt att komma till Kalmar FF för att försöka se till att säkra ett nytt allsvenskt kontrakt under hösten. Och jag tänker börja med det jag gillade allra mest.
Eller, den jag gillade allra mest i första halvlek.
22-årige Tobias Lauritsen är ingen Calle Gustafsson (fortsatt borta med sin huvudskada), heller igen Robert Gojani (ännu i alla fall), men det är en bolltrygg, teknisk skicklig och emellanåt spetsig central mittfältare som köpts in från danska Vejle. Och när det nu adderades kvalitet centralt i planen, så växte det också inledningsvis in trygghet och stabilitet i det svåra uppdraget mot heta topplaget Djurgårdens IF.
Efter en trevande start - ja, det mesta av första halvlek var ganska trevande från bägge håll - så var det Kalmar FF som skapade chanserna som kan kallas chanser och vid båda tillfällena var det Lauritsen som var med i händelsernas centrum.
I den 13:e minuten drev han på en omställning som slutade med ett kanonläge för Charles Sagoe Jr, men volleyn gick rakt på målvakten Jacob Rinne.
Efter en dryg halvtimme hade Lauritsen ett lurigt skott strax utanför det högra krysset, och det var väl det som jag hade i mina anteckningar efter 45 minuter.
***
Till höger i försvaret fick lika färska HJK-lånet Miska Ylitolva chansen, och även det såg intressant ut. Samarbetet med landsmannen Marius Söderbäck, som i vanlig ordning blandade och gav, störde Djurgårdens vänsterkant ett par gånger.
I mittförsvaret debuterade hemmasonen och Luzern-lånet Jesper Löfgren godkänt bredvid comebackande Aboubacar Keita, och det är ju den senare som varit så efterlängtad under ett ofrivilligt skadeuppehåll.
Keita var stor ännu en gång. Mycket stor.
Glömmer jag någon ny?
Tja, Eskild Dall fick sin andra start längst fram, den 23-årige dansken med nytt fyraårskontrakt som sportchefen Mats Winblad menar har “jättepotential”.
Den potentialen har i alla fall inte jag sett så här långt, och jag står fast vid min beskrivning av Dall som en budgetchansning.
Mot Djurgården fick den storväxte anfallaren två klockrena nicklägen nära Rinnes mål, egentligen helt ostörd. Den första nicken gick fem (!) meter utanför. Den andra, från två meter, fick han inte ens pannan på ordentligt. I spelet syntes Dall inte till alls, bortsett från någon skarvnick till ingen alls.
Anfallskollegan Abussalam Magashy, som egentligen inte alls är anfallare, var den som röjde runt lite och gav motståndarbackarna något att fundera på i alla fall.
Malcolm Stolt hoppade in i andra och…, gjorde inte så mycket han heller.
Och här är ju hålet som ännu inte är fyllt. Hålet som jag skrikit mig hes över i varje krönika sedan i cupspelet i vintras. Som kan kosta mer än någon i Kalmar FF:s ledning verkar ha begripit.
Jag VET att man ryckt i nödbromsen och även lånat (what else?) in Kasper Paananen från SJK Seinäjoki, men anfallaren - som gjorde en massa mål i klubblaget i Finland för något år sedan - rehabiliterar skada och är ännu inte spelbar.
Tio matcher återstår i allsvenskan.
Kalmar FF har inte gjort mål på de fyra senaste omgångarna.
Klockan tickar snabbt.
***
Nu gjorde man i och för sig mål, men då ville domaren Kristoffer Karlsson annat.
Efter att Djurgården gjort 0-1 på sin typ enda målchans, som inte ens var någon riktig målchans utan “bara” ett fullständigt briljant avslut av klassgubben Bo Hegland, så var det bara Kalmar FF som öste på.
En halvtimme av tryck, en del fina kombinationer, några nästanlägen, men till slut noll spets.
För när 1-1 kom, ett inlägg från Marius Söderbäck som gick rakt in vid bortre stolpen, så satte Noah Shamoun (nygammal comeback där också) två händer i ryggen på vänsterbacken Max Larsson och domare Karlsson tog frisparken framför målet.
Jag är kluven.
Ja, det är en billig frispark, och händelsen påverkade inte situationen alls.
Samtidigt, det är en tydlig, klumpig och ruskigt onödig knuff i ryggen på Larsson. Och en bra bit från bollen.
Varför, liksom?
***
Charlie Rosenqvist då?
Det blev en anonym återkomst till Kalmar. Ett inhopp direkt efter halvtid. Inte många bolltouch. Absolut inget som stack ut.
Han är nog mycket nöjd att den här kvällen nu har passerat.
Och Djurgården pustar garanterat ut, är lika garanterat otroligt nöjda med tre poäng och fortsatt strid om SM-guldet.