En återigen obefintlig offensiv och ett surt slut på Örjans vall mot det jag länge sett som allsvenskans sämsta motstånd.
Det en gång så imponerande Kalmar FF har tappat fart och färden går nu vingligt från sida till sida på en hal och kurvig väg, man sladdar allt närmare de farliga räckena som också stavas nedflyttningsstrecken.
Det finns fog för att vara orolig som KFF-supporter.
Över prestationerna. Poängutdelningen på sistone. Ett till synes trött transferfönster. Och såklart skadorna.
Men låt mig återkomma till dessa.
För vi måste ändå börja i den ände som är Charlie Rosenqvist, och för en som också varit supporter till allsvenska lag en gång i tiden så är det ärligt talat lite svårt att hålla balansen i det här resonemanget.
För jag vill ju också tro på klubbromantik. Att värna om rötterna. Spela och dö för sin moderklubb. Att alla citat som en 19-åring säger på en tillrättalagd hemsida ska vara sanna för resten av alla liv.
Att skita i alla näringskedjor. Att intäkter, löner, prislappar och ekonomi i stort inte är det viktigaste i en sport som för länge sedan lagt allt det här jag rabblat upp bakom sig.
För det funkar ju inte så.
Jag säger inte att att man inte får bli arg, besviken eller ledsen - eller allt på en gång - nu när Djurgården köper loss den allsvenska kometen i en affär som ska vara värd knappt 40 miljoner kronor.
Jag säger bara att det är verkligheten, att närapå hundra procent av alla professionella fotbollsspelare är sig själv närmast och att lag och föreningar - glöm inte bort agenter - gör sitt allra bästa för att sko sig på dessa fotbollsspelare.
Det. Är. En. Business.
***
Så vem gör den bästa dealen i det här fallet?
Det kommer tiden att utvisa, men jag är inte alls så säker på att det som många stämplar som sanning kommer att bli verklighet.
Det vill säga, hårt draget, att Kalmar FF säljer sin juvel till reapris, säljer sin allsvenska plats 2027 på samma gång - och att Charlie Rosenqvist kommer att riva upp 3Arena och säljas för 200 miljoner kronor nästa år.
Att Charlie Rosenqvists säsong är en enorm succé och en saga, det har jag skrivit många gånger. Men jag har inte haft med tonåringen i det snack som handlat om vilka de riktigt viktiga spelarna i Kalmar FF är den här säsongen. Där har heller inte Charles Sagoe Jr varit med.
Det är den fenomenale Calle Gustafsson som drivit framgången på mittfältet, varit hjärta och hjärna samt löpmaskin och poänggörare på samma gång. Aboubacar Keita är sedan den andra kvalitetsmannen som lätt skulle kunna ta nästa kliv upp på den internationella stegen utan att stappla. När duon nu varit skadad lite för länge så har Kalmar FF:s spel och formkurva tagit en jobbig men också väntad vändning, om ni frågar mig.
Charlie Rosenqvist vår var annars helt overklig. Ni vet, från typ oinbjuden i A-laget till nationella rubriker. Allt gick in. Riviga löpningar på kanten öppnade upp motståndarförsvar på sensationellt vis. Calle Gustafsson eller Robert Gojani hittade fram i alla lägen.
“Vart i Europa skulle 19-åringen hamna så småningom? Hur stor skulle prislappen bli? 100 miljoner, för det står det ju på sajter på internet? Var det till och med AIK och Yohanna-pengar? 300 miljoner? Charlie har ju gjort många fler mål än Yohanna och de är typ lika gamla!”
Men det var ju bara en rödvit våt supporterdröm.
Jag säger inte att Charlie Rosenqvist hade tur under allsvenska debutvåren, men jag säger att han hade ett ofattbart flyt. Trots att han ibland inte alls var inblandad så mycket i själva matchbilden, så satt där en boll ändå. Oftast snyggt. Och de viktiga målen tenderar naturligtvis att blända oss när vi utvärderar totala insatser. När hösten sedan drog igång så har det varit lika samma, men målen har inte fortsatt att ticka in på samma sätt. Rosenqvist har faktiskt ibland sett ut som killen som inte fick en plats på första A-lagsträningen för säsongen i Kalmar FF.
Att explodera en vår som yngre spelare är inte detsamma som att man kommer att fortsätta småexplodera och bara göra fler och fler mål ju äldre man blir. Konsekvant fortsätta ta kliven uppåt och framåt mot de stora ligorna.
Där finns många exempel på detta. Och det är inte bara jag, det är en internationell marknad som ser ett helt annat talang- och kvalitetstak för till exempel Zadok Yohanna än för Charlie Rosenqvist. Därav också en helt annan “nästa hållplats” och en helt annan prisnivå.
Jag fattar att en KFF-supporter ALDRIG vill se en av “sina egna” hjältar dra på sig en motståndartröja i allsvenskan, för det gör jävligt ont - men med det sagt så tycker jag att Kalmar FF gör rätt som säljer nu.
Jag hoppas att Charlie Rosenqvists saga fortsätter, jag önskar nästan alla människor gott här i livet - men jag är långt ifrån säker på att det är Djurgården som kommer att stå som vinnare när vi utvärderar den här affären om ett par år.
Jag tycker istället att det är blåränderna som tar en risk. Men de har ju råd med det efter att förre sportchefen Bosse Andersson fyllt på klubbkassan med sådär en halv miljard kronor.
***
Ett kort exempel bara, om vi nu snackar värde och attraktivitet och så vidare.
Här har ni några allsvenska statistiksiffror att ta till er från 2026.
Spelare 1
Ålder: 20 år
Matcher: 19
Startade matcher: 10
Minuter spelade: 964
Mål: 6
Assist: 0
Mål/90 minuter: 0,56
Spelare 2
Ålder: 19
Matcher: 19
Startade matcher: 19
Minuter spelade: 1 532
Mål: 7
Assist: 2
Mål/90 minuter: 0,41
Spelare 2 är såklart Charlie Rosenqvist.
Spelare 1 är Leo Östman i Elfsborg.
Om vi nu går efter supporterskalan vad gäller prislappar, är Östman då värd ungefär lika mycket som Charlie Rosenqvist, eftersom spelade minuterna är färre och målsnittet är högre? Är det hundra miljoner där också?
You tell me.
Eller, ni vet vad jag tycker nu.