När tränaren Toni Koskela med alla medel försöker hitta lösningar på en osannolik måltorka, vinna poäng på alla tänkbara sätt - då brottas Malmö FF faktiskt med än värre problem.
Ja, faktiskt, värre än att en nykomling ligger (för) nära de nedre strecken i den allsvenska tabellen.
Botten gick i fjol ur den kassakista som många - inte minst motståndare - länge såg som storklubbens mäktigaste och mest oövervinnerliga vapen, och det här året ska bli ännu svårare.
Minns då, Malmö FF backade med 89 miljoner kronor i fjol.
Åttionio.
Och ordförande Zlatko Rihter har alltså klargjort att det kommande resultatet kommer bli ännu sämre (hundra miljoner kronor?), och lägg därtill att den så omsorgsfullt rekryterade vd:n Jimmy Rosengren nyligen lämnade uppdraget efter bara knappa tio månader.
Europaspelet, som sjundeplacerade Malmö FF så desperat behöver för att dra in nödvändiga pengar, det känns idag långt borta.
Visst, där finns fortfarande pengar i kassan, stora pengar, men det är inga summor som längre skrämmer konkurrenter som Hammarby och Djurgården. Och produkten på planen har inte skrämt någon sedan Henrik Rydström tvingades bort från Eleda Stadion.
Allt det här är talande för en verksamhet som saknat kontroll under en längre tid. Och vi har garanterat inte sett den sista turen i Malmö FF-stöket, och vi har definitivt inte sett det sista sparpaketet.
Smaken är som baken, delad alltså, men från mitt helikopterperspektiv så är Malmö FF:s sitaution vid omstarten av allsvenskan betydligt mer besvärande än Kalmar FF:s sex mållösa matcher i rad.
Sju, om vi räknar in träningsmatchen mot IFK Norrköping senast.
***
Men vi ska inte bagatellisera något här.
Kalmar FF behöver göra mål. Man behöver poäng. Och man behöver det nu.
Föreningsledningen spenderade några dagar under inledningen av landslagsbrejket för att analysera den jobbiga sportsliga situationen; det vill säga - skulle man behålla Toni Koskela eller inte?
Jag trodde nog att man skulle dra i katapultspaken efter fruktansvärda 0-5 hemma mot Häcken, men efter ett par dagar (inte världens längsta analys, alltså) kom man fram till att Koskela ändå var bästa chansen i jakten på nytt kontrakt. Min gissning är att man hade med sig erfarenheten av att lämna över internt till Stefan Larsson nedflyttningsåret 2024 när man fattade det slutgiltiga beslutet.
Det fanns helt enkelt inga bättre alternativ.
Jag köper det fullt ut.
Åtgärden blev nu istället främst att (för vilken gång i ordningen?) lyfta upp klubbikonen Jens Nilsson på A-lagsnivå som en extra resurs.
Min bedömning är att Nilsson, tidigare teknisk chef, har degraderats i hierarkin av klubbchef David Måsegård, men fortfarande har ett fint förtroende i spelargruppen. Återstår att se vilket resultat det ger.
Återstår också att se vilka signaler Toni Koskela nu skickar till sina chefer.
Jag ska inte säga att jag håller CIA-nivå när det kommer till att läsa av språk utan ljud eller text, men nog har det känns tydligt att Koskela inte alls imponerats av de försäkringar som sportchefen Mats Winblad försett honom med i frontlinjen.
KFF-tränaren spelade tidigt i år unge och då oprövade tonåringen Charlie Rosenqvist som nia, trots att det redan fanns scoutade, inhandlade och mer etablerade nior i truppen.
Koskela körde till och med den då 16-årige Elion Imeri som nia, och lite som att lägga in en högre missnöjdsväxel under hösten så fick mittfältaren, och den ibland vikarierande mittbacken, Melker Hallberg agera spets i allsvenskan.
Jag hör nu att tidigare utlånade Vilmer Tyrén kan bli aktuell mot Malmö FF, och att Emeka Nnamani (dras nu med skada) sett bra ut på träning.
Men även om du lägger till Eskild Dall och Malcolm Stolt så tror jag inte MFF-tränaren Gaute Helstrup ligger sömnlös natten till måndagen.
Så vem ska då göra det?
Målen, alltså.
***
Jag tror nu att lösningen finns längre ner i banan.
Robert Gojani missade en del matcher innan uppehållet, men skulle enligt mina tidiga rapporter vara spelklar mot Malmö FF. Det testet under fredagen gick dock i baklås, verkar det som.
Oklart hur läget framåt ser ut.
Men tillsammans med Carl Gustafsson så bildar Gojani inte bara en av allsvenskan bästa centrala mittfältsduos, duon skapar trygghet och fantasi, de producerar målchanser åt sig och åt andra - och de bygger självförtroenden på planen.
De vinner matcher. Tar nödvändiga poäng.
Det är också två spelare som kanske kan locka fram Charles Sagoe Jr ut ur det tunnelseende som under en för lång period skapat noll hot från den vänsterkant som tidigare var en av allsvenskans hetaste. Som kanske kan hjälpa Marius Söderbäck (han har något ändå!) att spräcka sin målnolla.
Ni fattar.
Man ska nog sluta titta på niorna och deras brist på kvalitet och målproduktion, och låta de verkliga stjärnorna ta över.