Det var en nystart som jag sett fram emot mycket.
Inte minst har jag ofta tänkt på den under Sveriges äventyr i VM-slutspelet i Nordamerika den senaste månaden. En svensk turnering som var en blågul berg-och-dalbana, både spelmässigt och emotionellt, och som blottade både styrkor och direkta hål i Graham Potters startelvor.
Om som den obotliga pessimist och bittra kritiker jag är så tänkte jag mer på det senare än det verkligt roliga. (Jag måste skaffa mig ett riktigt liv).
Och jag tänkte mycket på Carl Gustafsson.
För på det svenska centrala defensiva mittfältet så fanns det…, ja, inte mycket alls. Det är en traditionellt stark svensk landslagsposition som numera har ungefär lika många kvalitetsutövare som Sverige har på ATP-touren i tennis.
Förbundskapten Potter startade de två inledande matcherna med Jesper Karlström som balansman och skydd framför mittbackarna, bara för att helt steka samme Karlström i de avslutande mötena med Japan och Frankrike. Snacka om att bara ge upp på en spelare.
Udinese-proffset går nu en högst osäker blågul framtid till mötes, och där kommer att letas med både ljus och lykta efter spelare som kan fylla den platsen (eller platserna, om man spelar 4-4-2).
Lucas Bergvall gjorde det bra mot det enorma franska laget, men är kanske inte den direkta typen för det defensiva jobbet.
Hugo Larsson? Absolut, en kandidat. Men där finns säkert anledningar, enligt Graham Potter, som förklarar varför Frankfurt-stjärnan inte fick flyga med till VM.
Vad finns där mer som känns spännande och klockrent? Någon?
Tja, Calle Gustafsson, säger jag då.
Igen. För typ femte gången.
Potter har visat sig vara öppen för att lyfta in allsvenska spelare (Taha Ali, Gustav Lundgren, Elliot Stroud, till exempel), och kan Gustafsson hålla sig hel (viktigast!) och hålla den nivå han dominerade med mot Örgryte den här lördagen, då vore det faktiskt märkligt om han inte var aktuell för Nations League i höst.
***
För det var Kalmar FF:s nummer 17 som visade vägen direkt i det känsliga mötet med den allsvenska jumbon på Guldfågeln arena.
Matchklockan hade knappt tickat förbi tre minuter när Abdussalam Magashy stal en boll på offensiv planhalva, hittade en ledig Charles Sagoe Jr till vänster och den inlånade assistkungen från Arsenal serverade Gustafsson ett bra skottläge strax utanför straffområdet.
Den låga projektilen fräste in vid Öis-keepern Hampus Gustafsson högra stolpe, och man kunde nästan se hur rödvita nervknutar nere på gräset löstes upp i samma ögonblick som GFA vrålade ut det första måljublet för eftermiddagen.
Calle Gustafsson fortsatte sedan att styra matchen från sin centrala position.
Ja, han…
… öppnade upp Öis-försvaret med några precisa djupledsbollar mot bland annat Charlie Rosenqvist.
… vann fysiska dueller och vann även massor av boll på egen hand.
… täckte ytor på ett föredömligt sätt och var kall med bollen kring eget straffområde.
… agerade tillsammans med duktiga kollegan Robert Gojani tempohållare i matchen med mycket skickligt passningsspel.
Jag vet, det var Örgryte, nykomling och just nu sist i tabellen. Men vi snackar ändå om allsvenskan, och det var ingen annan spelare på planen som var i närheten av Calle Gustafsson den här lördagen.
2-0 kom direkt efter ett åsk-och-blixt uppehåll (!) i inledningen av den andra halvleken, och det var återigen Gustafsson som öppnade upp Öis-försvaret lika enkelt som om han vore en konservöppnare.
En stenhård och precis genomskärare från höger till vänster letade sig 30 meter ut till en sopren Charles Sagoe Jr, och som engelsmannen brukar göra så hittade han en fri Magashy i straffområdet för en enkel kasse.
Det var Sagoe Jr:s sjunde assistpoäng den här säsongen. En smått otrolig siffra på bara elva matcher.
***
Örgryte gav inte upp, man försökte kriga sig in i matchen under den andra halvleken. Men det var uddlöst, slarvigt - ja, direkt dåligt. Och när Benjamin Laturnus fick ett kanonläge i den 78:e minuten, då svarade Samuel Brolin för en stor räddning nere vid marken.
Viktigt, och lite av en ursäkt för Brolin som i övrigt var sådär darrig i luften och svag på fötterna som vi ofta kunde se under fjolåret i superettan. Vi får hoppas att han hittar tillbaka till de enkla uppspelen, och att vårens självförtroende snabbt kommer tillbaka.
Om det var någon av de 4 899 åskådarna som var på plats som fortfarande var lite nervös i den 84:e minuten- ja, då fixade finländska firman Söderbäck/Jansson även de knutarna.
En omställning mot ett chansande och desperat Örgryte gav till slut Rony Jansson öppet mål efter en osjälvisk passning av Marius Söderbäck.
Snyggt.
***
Jag har tjatat, och tjatat, och tjatat om att Kalmar FF borde investera i en nia som kan göra målen som måste göras för att hänga kvar i allsvenskan.
Det kanske händer, men högre prioritet hade tydligen mittbackspositionen, då det under lördagen levererades en nyhet från Aftonbladet att man värvar Oddevolds 26-årige mittback och lagkapten Alexander Almqvist.
Ingen skräll att det värvas från just Oddevold, då Kalmar FF:s färske sportchef Mats Winblad ju kom från just Rimnersvallen.
Men för mig är prioriteringen märklig.
Lars Saetra, Melker Hallberg, Zakarias Råvik, Aboubacar Keita (comeback mot Örgryte) finns redan på plats, och både Rony Jansson och Victor Larsson har erfarenhet av mittbacksspel.
I den andra änden av planen så brände Anthony Olusanya ett par öppna lägen, likaså Emeka Nnamani som fick hoppa in på slutet - och Vilmer Tyrén fick inte se planen alls.
Här hänger jag helt enkelt inte med.
Men - transferfönstret är ju fortfarande öppet.
Och jag kommer inte sluta att tjata.